För gemene man är det jag nu ska berätta inget att yvas över, men för mig med mitt ”bagage” så var det sannerligen ett äventyr.
Tåget i Uppsala var inställt på grund av fordonsfel. När jag mötte upp arbetskamraterna på centralstationen vid 8-tiden bestämde vi efter detta besked att vi hoppar på nästa tåg mot Stockholm. Vi hade då inte tappat så många minuter till vårt anslutningståg i Stockholm som skulle ta oss till Linköping. Hoppet om en bra resa fanns då fortfarande kvar…
Men, så var inte tanken med denna dag att förmiddagen skulle flyta på. Tåget vi satt på stannade plötsligt och vi blev stående strax innan Knivsta på grund av att det stod ett trasigt tåg framför oss. Tiden gick och tillslut hade vi inte en chans att hinna med vårt anslutningståg. SJ lovade att försöka få det att vänta, men icke.
Vi bestämde då att hoppa på ett annat tåg mot Linköping när vi kom till Stockholm. Jag fattade inte att det var ett annat bolag, men visst var det konstigt med både tassar och ordet snälltåg på sätena. Men uppriktigt sagt, var jag redan nu ganska trött i skallen och liksom bara ”hängde med”. Vi ville ju också komma till Linköping i hyfsad tid eftersom vi inte hade så många timmar på oss så att säga.
En konduktör på snälltåget var inte alls snäll, utan vi blev avkastade i Norrköping för att vi saknade biljetter. Vi hade ju våra ursprungsbiljetter men de ”dög” inte även om de samarbetar med SJ så var de ett eget bolag och våra biljetter funkade inte, utan det var bara att kliva av.
Anders, en annan arbetskamrat, som tog bilen till mötet, hörde om vår nöd och var så schysst att han hämtade upp oss i Norrköping. En annan resenär som hette Tilda led också nöd över tågbolagens agerande och fick hänga med oss till Linköping. Det var då skönt att slippa allt som hade med tåg att göra. Tack Anders!
Vi träffade Ingegerd och en annan Anders från Linköpings stiftskansli. De mötte upp oss vid ett lunchställe där vi blev bjudna på lunch. Eftersom vi nu var en timme sena kände åtminstone jag alltmer stress att få komma iväg och se programmet Public 360 ”på riktigt” i aktion. Försökte elda på mina arbetskamrater så gott jag nu kunde. (;-)
De har sina lokaler i en gammal byggnad i centrala Linköping. På deras hemsida hittar jag följande information om stiftet:
Linköpings stift är en av Svenska kyrkans 13 regionala enheter och omfattar norra Småland och Östergötland. Stiftets uppgift är att stötta de 103 församlingarna i området och att förvalta kyrkans tillgångar. Biskopen i Linköpings stift heter Martin Modéus.
Programmet Public 360 har de kört sedan juni 2017 och med det vet de vilka fällor och vad vi ska undvika när vi nu själva ska börja använda 360. Programmet är ett system för enkel och effektiv hantering av ärenden, dokument och arkiv.
Efter den två timmar långa genomgången kände jag bara: ”Kör igång, vi börjar i morgon” eftersom jag ser potentialen i programmet och att det kommer att både förenkla och lösa trögheten i de system vi har idag.
Tiden gick fort och mitt tåg tillbaka gick klockan 15. Mitt huvud var fullmatad, dels av förmiddagens upplevelser och dels av all information om programmet, att det kändes skönt att få åka hem. Jag var ganska slut som människa, men jag hittade till järnvägsstationen i alla fall.
Allt gick som en vårbäck, ”flowet” var där på hemvägen. Inga förseningar och inget konstigt hände. Tack SJ, tack för det. Sen att en dam konstant pratade i mobiltelefonen som gjorde att jag var tvungen att lyssna på musik för att stå ut, det var liksom helt ok, bara tåget gick som det skulle.
Äventyret i Linköping kommer jag komma ihåg ett tag. Sitta bland hundar och få beskedet om att vi måste kliva av, då kunde jag inte annat än skratta i mitt inre…
jerryolsson.se 