Lyckan…

…är att någon annan ska fixa det!

• Lyckan är att komma till serverat bord och plocka ut godsakerna.
• Lyckan är att någon annan går före och leder en rätt.
• Lyckan är stödja sig på andra för att slippa stödja sig på sig själv.
• Lyckan är att andra gör arbetet!!

Lyckan som ord retar mig. Lyckan är ett ord som bedrar, står för det där onåbara och så länge den söks någon annanstans än inom sig själv når man den aldrig. Det är ingen sann lycka.

Missbruk, manier och ett stort ego är nästan jämt ett tecken på avsaknad av inre lycka. Ett stort ego betyder inte att man tycker om sig själv. Ett stort ego är precis tvärtom, man måste bevisa att man duger, genom överdrivna och falska påståenden och ageranden.

Det tomma och olyckliga inom en får absolut inte komma ut. Att prata på djupet om den man är och varför man är som man är, det flyr många ifrån. Mer eller mindre genom olika sätt och ofta genom ett förstorat ego som måste bevisa en massa för andra.

För mig handlar det om att byta sätt. Från alkohol och motion till ett ätande idag som jag inte har kontroll över. Intellektet vet om allt detta, men kraften har inte funnits där att ta itu med detta. Jag vet, tänker man på det viset är man långt ifrån att acceptera sig själv. Att se det som ett måste visar på att jag efter alla år fortfarande inte kan vara trygg i mig själv och göra det som min kropp eller själ mår bra av. Det är precis som om jag måste ha någonting som gör mig illa.

Jag söker inte lyckan på det sättet som många gör. Eller tror sig göra genom att visa upp meritlistor på hur duktig man är, hem med överflöd av saker eller för den delen en munsvada som egentligen inte säger mig någonting. Ändå misslyckas jag att hitta lyckan.

Var möter jag lyckan? Bara inom mig själv, inte hos någon annan! Jag vet ju det, men ändå går det inget bra för mig.

Just för att jag med skallen tror mig veta en massa, betyder det inte att jag lever på det sättet. Långt ifrån. Det är som om jag är känslomässigt ”skadad” inom mig själv, och inte riktigt kan få ro, vad jag än gör. Har varit sugen på rosenmetoden, meditation av olika varianter och till och med hypnos, men kommer hela tiden till samma slutsats:

Lyckan ligger inte utanför mig själv. Lyckan hittar jag bara själv, visserligen ibland med inputs och stöd. Men det stora och slutgiltiga arbetet kan jag bara göra själv. Lyckan är bedräglig såsom vi ser den idag. Hur många människor kan i hjärtat säga att de är lyckliga? Att de lever de liv de vill?

Var på vippen att göra en sak igår som jag verkligen vill med hjärtat, men fortfarande hindrar någonting mig för att vara sann och våga utmana livet. För vissa är det självklarheter att följa sitt hjärta och leva ut sitt liv till fullo. Lyckan att vara sig själv utan att sätta på maneér och sätt som bara fördröjer den i djupet inre friden, gör att jag ibland inte ens vågar försöka.

Använder ordet lyckan för att det just är så bedrägligt. Lyckan kan betyda allt från att få ett leende på morgonen eller slippa en ångestattack som tidigare kom som ett brev på posten. Att klara situationer, som tidigare var otänkbara kan vara lycka. Lycka kan också vara att älska sig själv så mycket att alla form av stimulantia inte behövs mer. Det är en stor lycka för många.

Hittar man lyckan, vad händer då? Är det slut då? Dör man? Kan man (jag) vara rädd för att hitta lyckan just av den anledningen?