Ett redigt rött staket med rejäla plankor. Har jag sagt att jag gillar staket? Dessa bilder är tagna på ett ställe i Storvreta, där jag undrat länge när de gamla slitna skulle bytas ut. Nu har det skett och givetvis måste staketfetischisten föreviga det hela innan grönskan återigen tar sitt grepp över staketet och gömmer delar av det.
Först en vända på förmiddagen med lilltjejen och sen ytterligare en där yngsta sonen anslöt på eftermiddagen. Det enda jag klarar nu är att gå och tacksamheten är stor när barnen hänger på. Vi pratar också på ett annat sätt då än om vi bara sitter hemma.
Annars var gårdagen rent vädermässigt helt perfekt. Sol och lagom varmt. Men både djur och natur skulle behöva ett redigt regn nu på många millimeter. Det är otroligt torrt i marken nu.
Fantiserar om iskallt vin och hur gott det skulle vara att få bli lite ”lullig” igen. Den kloka delen av mig vet att det är bedrägliga tankar som i förlängningen innebär en ångest av helt annat slag och att en linje då skulle passeras som inte går att vända tillbaka ifrån. Men jag skulle ljuga för er om jag inte berättade att tankarna finns där och att de har förstärkts nu under sommaren. Vet sedan 2014 att det är helt fel sätt att fly från ångest och oro. Det har livet faktiskt lärt mig och i det står jag bergfast. Men som sagt, jag kan ibland tänka tankarna.
Det är en linje som bara inte får passeras. Det vet jag idag.
Börjar få tillbaka det där ”tvånget” att röra på mig när ångesten tar över. Kanske är det ett plus trots allt i det som idag tynger mig? Dubbla slingor är ett tecken på det.
jerryolsson.se 