Som man bäddar får man ligga brukar det ju heta. Över ett helt liv är den vetskapen ganska svår för mig att ta in. I början bäddade inte jag särskilt mycket själv om jag ska fortsätta att använda det slitna ordspråket, utan det var mina föräldrar som ”lärde” mig att bädda på ett sätt som gjorde att jag oftast fick ligga ensam.
Nu vet jag inte hur mycket som är gener och personlighet, men jag lärde mig aldrig att bädda på ett sätt som gjorde att jag fick ligga med särskilt många, och det kan man tolka precis hur man vill. (;-) Stämmer in på fler områden om jag säger som så.
I morgon är det midsommarafton. Ingenting planerat och lusten att ens försöka har inte funnits där och det har just berott på att jag inte klarat av att bädda på ett bra sätt genom åren. Har varit socialt inkompetent och har inga vänner i min egen ålder. Umgås inte med någon eller några just för att jag inte klarat av den sociala biten så bra. Varför det har blivit så kan man bara spekulera i, men så är det.
De vänner jag har haft genom åren har försvunnit av olika anledningar. Det är ganska tragiskt tycker jag om jag försöker se mig själv utifrån. En del skulle kanske säga att just att som man bäddar får man ligga och så är det väl till stora delar. Men jag lärde mig aldrig att bädda ordentligt som sagt och sen har jag bara inte klarat av det. Synden ligger hos mig och det är ok. Det måste var ok.
Vet egentligen inte vad jag sörjer om jag nu gör det. Tanken på att ha stora fester kring midsommar och kanske vara värd och spela ”spelet” att allt är så bra, bara det ger mig tokångest så kanske är min lott inte en nit i alla delar. Fast samtidigt kan jag sakna det jag inte vet hur det är, att just samlas vänner och familjer i min egen ålder för ett midsommarfirande eller någonting helt annat i samma stil. Att spekulera i om är meningslöst, men tanken slår mig ibland. Social inkompetent i mitt fall är en kombination av uppväxt och egna val. Ska inte och kan inte skylla på någon annan att det ser ut som det gör idag.
jerryolsson.se 