Blommor fotade i England. Det kanske var bästa tiden att åka dit nu om man tänker på grönska och blommor. I parkerna var det full fart.
Engelska dörrar av olika slag. De signalerar välkommen för mig. Vid en av dörrarna var ägaren hemma, men hon gjorde tummen upp när jag fotograferade hennes dörr.
Veckan har ägnats åt återhämtning. Kan ju låta konstigt att behöva det efter en sådan fantastisk vecka i England, men det ligger mer på det fysiska planet. Mitt högra ben orkade inte med de långa promenaderna och en visst känselbortfall finns fortfarande kvar. Men den där brännande och outhärdliga känslan kommer bara när jag går för mycket och då främst i uppförsbackar.
Att gå ”slingan” hemmavid fungerar bra och just för att det ändå inte blivit värre så avvaktar jag med läkarbesök. Misstänker att det är någon nerv som inte ligger som den ska alternativt Meralgia paresthetica som drabbar just höger lårs ytliga nerver. Ytterligare en anledning att gå ner i vikt eftersom besvären blir värre ju fetare man är.
Det är lite som om luften har gått ur mig efter resan. Orkar inte så mycket och känner mig avtrubbad att ens ta tag i det grundliga. Situationen på hemmaplan är oförändrade, vilket gör mig frustrerad och lite uppgiven. Vet inte riktigt hur jag ska agera för att få till en förändring.
Idag kommer sonen till mig efter att ha varit hos sin mor i fjorton dagar. Ska bli roligt att få träffa honom igen. Han går på sommarlov nu på måndag. Sen inleder han i höst sitt sista år i grundskolan.
Ska träffa syrran i morgon eftersom jag ska hjälpa henne med flera saker de närmaste veckorna. Har viss oro inför vissa uppgifter, men försöker som vanligt att tänka ”Vad är det värsta som kan hända?” och då känns det bättre.
Såg en film igår som heter Call Me by Your Name (2017) som var riktigt gripande. Det handlade om 17-årige Elio (Timothée Chalamet) som blir förälskad i den 15 år äldre Oliver (Armie Hammer). Den börjar lite trögt för att de sista 45 minuterna vara i världsklass. Känslorna mellan de båda visas på ett ömsint och mycket rörande sätt. När kärlek ”slår till” blint och vilka konsekvenser det får för de båda.
Självklart gjorde deras kärlekshistoria mig både sorgsen och gråtmild. För min egen oförmåga att klara av mina egna känslor inför andra män och hur jag hamnat där jag är idag i både offerroll och ältande som imploderar på ett sätt som inte gör mig något gott. Både längtar och föraktar det jag känner. Men också för hur Elios pappa Mr. Perlman (Michael Stuhlbarg) reagerade inför sonens homosexuella relation med Oliver. Då svallade känslorna inom mig rejält på det sätt som pappan pratade med sin son.
jerryolsson.se 