Idag hade vi verksamhetsplanering på jobbet. Kommunikationsfunktionen som jag tillhör med halva min tjänst blickade framåt, men vi kom även in på nuläge. En ordkombination fastnade hos mig när vi gick igenom strategidokumentet och det var existentiell hållbarhet.
Existentiell hållbarhet låter väldigt bra och rätt på något vis, men vad betyder det?
Funktionen är decimerad sedan i höstas då vi var fem stycken. Idag är vi 3 minus en halv eftersom jag har min andra halva i den administrativa gruppen. Det kan då bli svårt att hålla kvar vid allt som vi skulle göra. En del får stryka på foten. Men det är nuläget och den verklighet som fler än vi idag lever i.
För mig kan det också vara lite stressande med att tillhöra två grupper (ibland tre om jag räknar in IT-stöd där jag ibland hjälper till) eftersom det är svårt med gränsdragningar och prioriteringar när det är mycket att göra. Fast det tillhör min egensituation också som gör att det är svårt för mig ibland och om det är jag mycket väl medveten.
Gillar min lilla grupp och de som är med där. Var med ovanligt mycket i planerandet och jag blev överraskad själv över vissa saker som kom ur min mun. Men de ger mig sådan trygghet att liksom våga säga exakt vad jag tycker och sen hade vi brainstorming på ett mycket bra sätt. Från allvar till något tramsigt för att sedan bli allvar igen. Vi fyller i varandras ord och det liksom bara flyter på oavsett. Ingen irritation, ilska eller dolda agendor. Det är en härlig liten grupp sanna mina ord.
Det finns vissa områden som jag inte kan så bra och inte har kompetens för helt enkelt, men de lyssnar på mig och jag tas på allvar. Vi kan ha olika uppfattningar, men tillslut hittar vi rätt utan att behöva stångas blodiga mot varandra. Sen är de bra att prata med om saker som inte är arbetsrelaterade. Må gruppen vara intakt nu ett tag efter all turbulens som gått upp och ner genom åren. Känner mig delaktig och en del av någonting, vilket är väldigt fin känsla.
Ska inte besvära er med mina krämpor, men en sak måste jag nämna och det är sömnen och dess cykler som är helt ur spel just nu. Vårt möte höll på till nästan klockan 16 och det ”roliga” var att jag hade en ”schackning” vid 14-tiden och trodde inte jag skulle klara av att vara kvar på planeringen, men jag kämpade på och sen efter eftermiddagsfikat släppte det. Påstår inte att jag var pigg som en gråsparv, men nog var sengångaren som bortblåst. Jag funkade hyfsat medan mina kollegor blev allt tröttare. Så kanske ska jag kämpa på trots att jag är helt slut? Kanske är det dock så att ”straffet” kommer senare.
Ska nog grunna en del på existentiell hållbarhet och vad det egentligen står för.
jerryolsson.se 