Känner mig ur kurs på något vis. Allt är trögare och jobbigare än vanligt och egentligen har jag ingen anledning till det. Öppnade upp mig en aning idag, men klarade inte riktigt av det fullt ut. Vet inte riktigt varför.
Satt och fikade ute för första gången i år på lunchen. Kyligt men i solen gick det riktigt bra. På väg hem, tittade upp och för första gången såg jag det ”guldiga” på byggnaden. Tala om att gå i månader och missa det ”guldiga”. Vad missar jag mer? Det ”guldiga” i livet?
Kommer på mig själv att säga saker till andra som att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och det ordnar sig. Exakt samma saker som jag själv så väl behöver ta till mig. Det är hela tiden lättare att säga till andra hur man ska komma vidare, men sen när orden når mig själv studsar de bara iväg. Märkligt är det.
I natt var jag vaken länge och kunde inte somna om. Den existentiella ensamheten slog till och tanken på att dö ensam. Att aldrig få vara nära någon igen. Jag vet, samma gamla känslor som jag aldrig kommer att kunna göra upp med. Min lott. Mitt öde känns det som.
Har nu testas idealmodellen i tre versioner. Den för jobbet, den för arbetet och den för vännerna. Lika ångestriden av dem alla tre. Klarar liksom inte av att vara kvar i mig själv och känna allting. Flyktkänslorna som hela tiden kommer tillbaka. Så att vara i nuet, inte ta ut allt på en gång och ha visshet i att det alltid ordnar sig, det är någonting jag själv måste få in i mitt egna system. Om det så sker på min dödsdag.
jerryolsson.se 