Blir inte klok på mig själv. Mitt inre fängelse ger mig trygghet på något konstigt sätt. Då vet jag vad jag har och vad som förväntas av mig. Att sitta där och titta ut på det som kallas för livet.
Smärtan att göra sig själv illa föredrar jag. Att andra ger mig smärta gör på något vis ondare. Men att på olika sätt göra mig själv illa, det är liksom bara som det ska vara.
Mitt inre rum är foten av ett vattenfall. Att nå detta har jag inte klarat sista året. Tanken finns där, men jag får aldrig längre doppa fötterna.
Längtar ofta tillbaka till någonting som jag då när det begav sig inte riktigt kunde ta hand om. En familj och ett sammanhang. Familj har jag idag också, men det är mer splittrat och bara i perioder.
Ensamheten har jag burit nu i över 10 år. Den existentiella under hela mitt liv. Många gånger så uthärdar jag, men ibland vill jag bara dra ett streck över det hela och ta mig vidare. Malplacerad, obekväm och hela tiden orolig. Arg och missförstådd lika ofta.
Tycker inte om den jag är, och har blivit. Gör någonting åt det då hör jag både medvetet och omedvetet både inom mig men även från andra. Ja, gör någonting åt det då! Som om jag inte försökt under mina år på jorden. Har provat det mesta i terapiväg (och ska snart prova ytterligare en sak), har testat olika koster, krökat och inte krökat, mathetsat och inte osv osv. Tränat och inte tränat och liksom inte hittat balansen i någonting.
Tjatat och upprepat mig. År ut och år in. Det är ju jag, att vara på det viset med dessa ständiga obalanser även om det gör att jag dör i förtid. Att hitta balansen är så oerhört svårt för mig och kan jag göra det i perioder får jag vara nöjd. Blir så trött av alla försök och när jag bara försöker vara, så blir det inte heller bra. Det visar ju hur jag levt de sista månaderna med min knasiga kosthållning.
Mitt inre fängelse är inte stort och där råder status q. Detta genom att bara sitta still så mycket det bara går för att det är tryggare än motsatsen. Ta mig ut, ge mig friheten och vara den jag är fullt ut känner jag på något konstigt sätt inte är mig värdigt. Jag är inte värdig att få leva fullt ut och ibland vet jag inte riktigt heller vad det innebär för mig.
Då sitter jag hellre kvar och tycker synd om mig själv. I mitt inre fängelse.
jerryolsson.se 