Min son är kittet just nu som håller ihop mig. Jobbet har en del i det också, även om jag där inte orkar fullt ut. Är återigen präglad av ganska tuffa utmaningar, främst psykiskt men även kroppsligt. Min oförmåga att sluta äta ger mig varningar i kroppen, som jag vet att bara jag kan förändra genom att ta tag i kosten.

Men jag har inte orken! Den finns inte där. Den ork jag har räcker inte till för allt jag måste göra med mig själv. I detta kan jag inte heller ta hjälp mer än att prata av mig och älta och det har jag ingen lust att lägga på andra något mer.

Natten som var plågade mig väldigt. Kroppsliga symtom som jag måste ta på allvar. Det vet jag för annars kommer det att bli än värre. Att bli äldre märks alltmer i kroppen och min träning höll tillbaka en del tidigare. Både motionen och kosten måste tillbaka in i mitt liv. Måste är ett ord som skapar kraftig oro.

En ekvation som jag har svårt att få ihop just nu. Ett rullande hjul som aldrig saktar in. Liknelserna far i skallen på mig och oron förlamar. Ibland är medvetenheten ens värsta fiende, samtidigt som den vissa gånger räddar livet på mig.

Ibland fastnar jag i bitterhet och förtvivlan. Varför allt detta i ett enda liv? Hur jävlig var jag egentligen tidigare? Allt hänger ihop över många liv och i det är jag totalt med på noterna, men ibland känns det lik förbannat bara så omöjligt det hela och allt kämpande gör mig helt slut.

Det är ju detta som är livet! Det som pågår just nu!!