Barnen ger liv

Nu har jag två av barnen i huset. Mitt mående påverkas direkt på ett positivt sätt och orken tittar fram allt oftare. Barnen betyder så oerhört mycket för mig och det klingar inte av med åren när de flyttar hemifrån och bygger egna bon. Sitter och pratar med yngsta dottern om allt och det är en sådan välsignelse (hittar inget bättre ord) att vår relation är så bra. Hon bubblar av liv och har både ett djup och en mer lättsam sida.

Sen att höra om hennes utveckling och att hon ser slutet på skolan och snart har läst in även gymnasiekompetens gör mig så glad. Hon har ett mål och vill någonting och bara det får mig själv att tänka i samma banor.

Barnen får mig att se livet. Låter pretantiöst och svulstigt, men med det menar jag möjligheterna och att kämpa lite till. De är liksom livgivare för mig. En inre frid och meningsfull plats får jag när det är liv i kåken. Katterna i all ära, men de är liksom inte på samma sätt som när man kan interagera genom känslor, tankar och skratt. Gosa är underbart, men ibland behöver jag lite annat.

Hoppas idag på att få en premiärfika i Tofflan och A:s nya hem. Både jag och yngsta dottern är så nyfikna att med egna ögon få se hur det ser ut. Grabben är sjuk och kommer inte att orka följa med. Han hostar mycket och låter inte alls bra.

Märker ni också att skrivklådan ökar… (;-)