Födelsedag & andra tankar

Grattis till ett födslobarn idag! Äldsta sonen blir 27 år, tänk vad tiden går. Tyvärr blir det inget traditionellt firande idag av olika anledningar, åtminstone inte där jag finns med. Oavsett tänker jag mycket på honom och hoppas att dagen blir så bra som den bara kan bli. Mina tankar är hos stora grabben.

Bilden ovan gillar jag så pass mycket att den sitter uppe hos mig. Så glad för första mobilen. Ibland önskar jag att man kunde gå tillbaka i tiden och få en chans att reparera ett och annat, men tyvärr fungerar inte “livets skola” på det viset. Åtminstone inte i samma liv.

Stor kram och stort grattis på din dag!

Bokhyllan som jag fick av en arbetskamrat för snart 10 år sedan har en massa ”gluggar”. Det finns hela 23 stycken och i en av dem huserar Marilyn Monroe. En filmbox samt en burk som sedan länge är tom. Bokhyllan har som sagt hängt med länge nu och jag börjar bli lite trött på den. Den känns lite för stor och tar över hela rummet och sen börjar den få lite skavanker här och där. Belysningen har lagt av och benen ”äter” sig in i golvet.

Marilyn har följt mig länge nu. Har massor av tavlor av henne och en del har jag fått köpa till bra pris av dagens födslobarn när han en period jobbade på Myrorna i Uppsala. Det är roligt att ha alla dessa tavlor även om alla idag inte sitter uppe på väggen. Har ett gäng böcker om henne också och det är bara så att hon fascinerar mig väldeliga.

En annan som har följt mig länge nu är den delen av mig själv som jag inte förstår mig på. Den delen som hela tiden bromsar min ljusa personliga utveckling. En del som jag inte riktigt får ordning på. Berättade om gruppterapin som jag skulle börja på för en tid sedan. Jag tog mig dit, men jag var snarare mer deprimerad efteråt än innan jag kom dit.

Fem damer och så jag. Den ena med en historia värre än den andra. Det var så tungt att höra all smärta och jag kunde liksom inte värja mig. Det går inte för mig att fortsätta eftersom jag idag känner att jag måste vara bland människor som är positiva och som kommit en bit på vägen i sin personliga utveckling. De som har passerat det allra mörkaste och har några nycklar att dela med sig av. På den här gruppterapin blev jag bara ledsen och så mörk i sinnet. Klarade liksom inte av att sortera och hålla ifrån mig den ena hemskheten efter den andra. Mådde inte alls bra när jag kom hem.

Nu har jag anmält mig till en annan grej. Vill inte säga så mycket ännu eftersom jag inte riktigt vet vart det tar vägen, men så mycket kan jag säga att det har med HumaNova att göra. Måste förtsätta att försöka, måste kämpa för ljuset och att våga stå kvar där en liten stund i alla fall.

Mörkret är tryggt på ett bedrägligt sätt och i förlängningen kommer det att ta kol på mig om jag inte lyckas ta mig därifrån. Jag kommer aldrig att ge upp.

Veckans låt: Albin Lee Meldau – The Weigt Is Gone