Allt har sin tid. Ingenting går att tvinga fram om inte någon lite uns av vilja finns där. Idag fanns den där även om det tog emot väldeliga.
Efter mer än 25 kg upp vet jag att någonting måste göras. Det är ungefär som när jag slutade med alkoholen för mer än tre år sedan. Då visste jag att en förändring måste till, om jag inte vill få bestående men i resten av mitt liv. Det var liksom bara så.
Nej, nu är det dags att röra på fläsket igen…!!!
Så var det i morse för mig, samma känsla. Att jag måste börja motionera igen. Det går inte längre att skylla på min sjukdom (som jag nu är friskskriven ifrån på papperet dessutom) eller att jag är för trött. Det är liksom inte där problemet ligger idag. Det vet jag mycket väl utan det är den där latmasken som protesterar. Som hann bli för bekväm och fortsätter med det oavsett mående.
Sen klingar orden i min skalle som jag fick av yngsta dottern innan hon reste hem igen. Hennes oro över sin pappa. Det fick mig också att tänka till en gång extra. Det gick rakt in i mig.
Så idag hade jag för första gången på väldigt länge en liten uns av vilja som ville mig väl. Den viskade till mig att nu är det dags. Det räckte och sen just känslan av att börjar jag inte nu att ta hand om mig igen, då blir det bestående men.
Men oj, vad det tog emot. Fick ganska omgående ont i ryggen. Men tacka sjuttsingen för det med alla extrakilon?!
Men jag gick och gick och tillslut vilade jag en stund på en av de nya bänkarna. Sen fortsatte jag hela vägen hem och när jag kollade på appen hemma hade jag gått 5,3 km. Det är jag nöjd med. Måste börja någonstans och den lilla uns av vilja jag hade segrade äntligen. Så ska det bli fortsättningsvis också.
Nu är gubben på gång igen, sanna mina ord!
jerryolsson.se 