ÖgatVaknade halv sex idag. Kände mig helt väck, men kunde ändå inte somna om så det var lika bra att gå upp och göra morgonrutinerna. Halv sex en lördag!?

Detta med sömnen är ett kapitel för sig. Det är inte så att jag känner mig trött kroppsligen. Det skulle vara märkligt eftersom jag inte längre promenerar eller lufsar. Utan det är skallen, hjärnan som bråkar med mig.

Hjärntröttheten skrämmer mig väldigt mycket. Detta har jag aldrig känt före december 2016. Denna hjärntrötthet är svår att tygla. Den lever sitt eget liv om jag inte vilar. Jag vet ibland när jag har gått över gränsen. Vet också att vissa handlingar gör att det blir värre. Som ett brev på posten, åtminstone som den fungerade förr.

Av olika anledningar blev det ingen middagslur igår. Trots att jag var helt slut kunde jag inte komma till ro och vila. Har mina aningar vad detta beror på och det är när jag har någonting planerat i kalendern. Då maler jag på och grubblar kring det på ett sätt som inte alls är bra. Trots att jag försöker att inte göra det. Trots att jag försöker tänka låt det vara, det blir som det blir. Mina verktyg, affirmationer och alla sätt jag tagit till förr biter inte om den planerade aktiviteten på något sätt är “obehaglig” för mig där det kräver mitt aktiva engagemang.

Trots att jag känner kompisarna och trots att jag ska få skjuts både dit och hem så går kvällens evenemang på högvarv i skallen på mig. Vet inte egentligen vad jag är orolig för. Detta gör mig än mer trött i skallen när jag inte kan släppa saker och ting och bara låta det vara. Orden jag knappat in här på min blogg under åren så kan det låta hur bra som helst med “leva i stunden”, “en dag i taget” och alla floskler som jag sprutar ur mig, men när det blir skarpt läge då blir jag grubblare och liksom orolig. Egentligen vet jag inte varför längre.

På tisdag ska jag operera bort visdomständer. 90 minuter är bokade för detta och jag vet inte hur många de kan och tänker ta vid samma tillfälle. Detta försöker jag inte att tänka på, men det misslyckas hela tiden. Försöker köra med detta att vad är det värsta som kan hända, men det funkar inget bra när det handlar om att dra ut tänder. För det värsta som kan hända är verkligen obehagligt med smärta och blod i massor.

Ju närmare jag kommer tisdagen, ju mer hjärntrött blir jag. Mitt förnuft vet att efteråt och sen när det läkt ihop så är detta bra för mig. Det är en nödvändighet att göra det mer kontrollerat som jag gör nu, än när det blir akut. För då har man även ett helvete innan med värk och smärta.

Detta med semester och planer fungerar än sämre för mig i år än tidigare. Har inte orkat planera några aktiviteter överhuvudtaget i år. Då får jag ångest av helt andra anledningar. Ni ser, det är aldrig bra med gubben Olsson. Alltid är det något. Men att inte planera min semester handlar enbart om att jag inte orkat att ta idag i detta. Sen har både ekonomin och intresset från grabben varit dåligt och då liksom cementeras inaktiviteten fast. För just nu, mer än någonsin, behöver jag få en “spark i arslet” för att komma vidare med det mesta i mitt liv. Uteblir den och ingen input kommer någonstans ifrån då blir det ingenting längre. Försöker verkligen när de bra dagarna kommer, men jag har oftast helt enkelt ingen egen kraft till att också planera och tänka på detta med semesteraktiviteter.

Att inte få sova regelbundet sätter sina spår. De vet alla ni som har problem med sömnen. Det är liksom A och O att det fungerar. Åtminstone något sånär. Tänker också att ska det vara så här nu i resten av mitt liv? En hjärntrötthet som jag bara läst om tidigare och faktiskt ibland undrat om det kan stämma när andra berättat om sina upplevelser. Nu har jag fått så att jag tiger! I resten av mitt liv.

Hemmet förfaller och jag klarar bara av det mest basala. Så fort jag kommer hem från jobbet är tanken oftast tom. Ingen kraft till att leva ett övrigt liv. Men vad är alternativet? Det är ju att försöka lite hela tiden. Jobba på och hoppas på att energin därifrån fylls på allt mer, så att jag orkar någonting hemma längre fram.

En bra dag sover jag tills klockan ringer 05:35. Många gånger vaknar jag före utan att behöva lyssna till larmet. När det är vardag jobbar jag då fram till 13:50 (nu när jag jobbat 75%). Åker hem och vanligtvis är jag då så trött i skallen att jag hamnar framför soffan. Ibland försöker jag ta mig för något, men det brukar oftast sluta med en middagslur på minst en timme. Går sen och lägger mig vid 22-22.30 och brukar vanligtvis somna inom en halvtimme.

Att sova bra och ändå vara trött i hjärnan, paradoxalt eller? Det är ju så att är det en “bra dag” då orkar jag betydligt mer än när det är en “dålig dag”. Det säger sig ju självt… men det jag vill få fram är att hjärntröttheten alltid finns där, mer eller mindre oavsett hur bra jag sover. Det är liksom som en extra parameter lagts till i måendet på mig. En som inte fanns tidigare och då är en grundförutsättning för att ens orka någonting vettigt att sömnen fungerar, åtminstone hyfsat.

En mindre bra dag vaknar jag mitt i natten och kan inte somna om. Det är oftast vid 2.30-3 tiden. Ibland sätter jag mig upp och fipplar med mobilen en stund eller går runt lite i kåken. Har jag tur somnar jag om efter ett tag. Ibland tar det upp till en timme. När jag är med om detta blir dagen än jobbigare och middagsluren än längre.

En dålig dag orkar jag inte mycket alls. I söndags sov jag middag 2 ggr och varken ork eller lust till någonting fanns där. En dålig dag är också att vakna tidigt trots att man är ledig. Det påverkar hela dagen och enkla saker som tidigare gjordes nästan per automatik, tar då en väldig tid. De riktigt dåliga dagarna blir dock allt sällsyntare, även om de fortfarande förekommer då och då.

Självklart påverkas minnet negativt av detta. Allt tar längre tid att få fram i skallen och ibland går det inte alls. Nu ska jag dock säga att det ändå inte är så illa som det var för några månader sedan. Då var jag väldigt rädd för att jag aldrig skulle minnas någonting igen. Så det är bättre men inte alls som förr. Att inte sova regelbundet och känna sig utvilad i skallen påverkar minnet påtagligt och gör att även detta går sakta och ibland känns det som om ingenting går framåt.

Att inte orka aktivera kroppen gör att jag känner mig misslyckad. Ja, jag vet att det inte är ett dugg bra med den känslan, men den finns där oavsett vad jag försöker med ibland för att påtala att allt har sin tid. Detta har inneburit att det triggat igång mitt missbruk som idag inte är alkohol, utan att äta. Har försökt med alla medel att hålla detta i schack, men har misslyckats fatalt vilket har inneburit att jag har gått upp allt som jag gick ner under två år. Detta plågar mig och spär på ångesten att jag inte klarat av att hålla mig smal. I detta finns också en gräns som jag passerat och går jag inte under den “vet jag” att jag kommer att bli kroniskt sjuk. Detta sätter en oerhörd press på mig som jag just nu inte grejar. Som då också gör att jag inte kan rensa skallen, vilket då också påverkar sömnen. Allt hänger ihop.

Nu har jag fått skriva av mig och berätta. Kanske ingen läser och bryr sig, men orden finns på plats i alla fall över hur min vandring varit de senaste månaderna, om inte annat för det egna arkivet den dagen då jag är i toppform igen!?!.

Fortsätter att “ursäkta mig” som jag gjort i större delen av mitt liv över min existens och den jag är. Att lära en gammal hund att sitta, det är i vissa fall väldigt svårt. Kanske om jag hade varit en gammal katt, hade det gått bättre då? (;-)