En skugga av mitt forna jag?
En skugga av mitt forna jag?

Nästan 7 månader senare sitter jag här. Trots allt. Vad är lärdomarna?

  • Lyssna på sin kropp och hjärna i tid
  • Förstå att det inte går att forcera fram saker och ting.
  • Tålamod, tålamod och TÅLAMOD
  • Det finns ingen “quick-fix”
  • Våga be om hjälp (även om det satt hårt inne även den här gången)
  • Tacka Gud för att det finns mediciner när det är akutläge

På måndag börjar jag att jobba 100%. Jag vet att det inte kommer att gå. Det är kört att ens försöka.

Så igår hade jag ett långt och väldigt bra samtal med min chef. Hon är inlyssnande, pragmatisk och väldigt förstående när jag berättar om hur jag mår idag. Min respekt för henne har stigit under hela min sjukskrivning.

Ibland har jag lite svårt att ta till mig det hon säger till mig. Men jag vet att hon menar det och jag försöker verkligen när hon säger att hon tror på mig. Mötet lyfte mig och mitt förslag om att jag skulle ta ut en semesterdag i veckan tyckte hon var bra. En ledig dag i veckan ett tag framåt för att helt enkelt ha en chans att orka med detta.

Har problem med att orka såsom det är idag när jag “bara” jobbat 75%, men jag ska försöka. Skillnaden blir att de dagar jag jobbar blir ett par timmar längre. Två dagar och sen vila, två dagar och sen helg. Ska försöka och hoppas på att orken sakta men säkert blir bättre, även om det på sista tiden varit tuffare än för ett tag sedan. Har också min usla ekonomi och trycket från Försäkringskassan att komma tillbaka på 100% i tankarna ständigt.

Tänker också på mina närmaste arbetskamrater på jobbet och blir alldeles varm i hjärtat. Sådan generositet och välvilja gentemot mig gör att det går så mycket lättare för mig att jobba. Har också fått ägna mig åt en total renovering av vår internwebb de sista veckorna och det är så roligt. Jag hittar verkligen inspiration och kraft i det. Vågar mer och mer och får positiv respons. Det trodde jag aldrig i början på året att jag skulle vara där jag är idag.

Jobbet underlättar verkligen för mig för att kunna komma tillbaka. Den inre rösten vet vad som måste till, men den fysiska kroppen orkar helt enkelt inte idag. Har mål och förhoppningar. Måste tro på att viljan snart igen kan lyfta mig.

Det är inget liv att sova middagar, ibland två gånger och ändå känna sig trött. Tålamod och tänka positivt och försöka. Mycket är ändå positivt om jag tänker tillbaka ett halvår, men jag är också väldigt trött på att vara så trött om ni förstår vad jag menar?

Vill inte vara en gnällgubbe. Vill vara en glad gubbe, så trevlig helg till alla mina läsare. Det ska jag ha, med den årliga “gubbröran” i morgon att se fram emot…