Mitt liv, min historia och mina egna känslor och tankar. Just det sista har alltid fått mig att tveka, även om jag genom åren påbörjat ett dokument med namnet Livsbok.
Det dokumentet är idag uppe i 38 virriga och ihopblandade sidor om mig och mina subjektiva känslor inför det jag varit med om i detta livet. Skrivet främst under perioder då jag mått som sämst.
Många människor grubblar över vem de är och varför man är med om det man är med om. Vad man gör på jorden och varför man känner som man gör. Så är det även för mig och jag har fortfarande inte mött någon som är i närheten att känna som jag. Kanske är det ett uttryck för att vi alla är unika eller så handlar det om att jag inte vågat känna in någon annan i djupet.
Vet faktiskt inte varför det är så, men jag känner mig väldigt ensam i mina tankar och genom åren har jag önskat träffa någon som förstår mig fullt ut, närma sig den jag är och acceptera mig för den jag är. Älska mig, beröra och vara mig nära.
Jag vet, jag stöter bort människor hela tiden när de närmar sig. När de kommer för nära har jag blivit så rädd och då har jag antingen straffat ut mig eller bara gått därifrån. För rädslan att inte bli accepterad för den jag är har gjort att jag hellre flyr.
Den 31 juli kommer jag att skriva min sista bloggpost. Det är en stor dag för min son och det blir en perfekt avslutning på den här bloggen. Då har jag också i drygt 10 år bloggat nästan kontinuerligt och det känns som nog.
Istället ska jag skriva ner min egen historia i det här livet på ett mer organiserat sätt. Den här gången med mina egna känslor, mina minnen och det som jag har känt. För detta har jag inte vågat/kunnat fullt ut tidigare för rädslan att såra någon i min närhet. Det känner jag fortfarande en viss oro för eftersom mina minnen och känslor kan vara helt annorlunda, men det är jag och mitt liv, mina känslor och tankar som jag känner måste ut nu innan kistlocket slår igen.
Gör gör jag inte detta nu känns det som om det aldrig kommer att bli av. Jag ska ge hösten detta som sagt och se vad det blir av det hela. Oavsett slutresultat finns mina tankar och känslor där för min familj, mina barn och de som står mig närmast.
Jag har aldrig vetat vem jag är. Har sökt och famlat i alla år. Anpassat mig och varit till lags. Försökt och verkligen gjort det jag kunnat för att vila i det jag fått till mig. De förutsättningar och egenskaper detta livet givit mig.
Men jag vet fortfarande inte vem jag är. Kanske kan ett fokuserat och mer kontinuerligt skrivande om mitt liv ge mig några pusselbitar och svar?
Detta blir mina helt egna känslor och tankar och kanske kan det vara till hjälp för någon därute? Det är min förhoppning. Det är kanske pretentiöst och övermaga, men jag behöver ändå skriva ner detta utan tanke på vad andra ska tycka och tänka.
Så blir det!
jerryolsson.se 