Insikten slog till som en knytnäve i magen på mig. Detta har jag drömt om för några år sedan och nu pågår det. Igen. “Hjälp, jag dör, jag dör” slungar mig tillbaka till 70-talet när farsan härjade som värst.

Skriken och ljuden får mig orolig men jag har inte riktigt velat se sammanhangen och förstå varför det påverkar mig så mycket. Förrän knytnävsslaget inom mig kom i morse. På något märkligt sätt lyssnar jag och hoppas på förändring samtidigt som jag bara vill att det ska ta slut. För alltid och nästan till vilket pris som helst.

När känslorna når ner bakom pillerskyddet jag tvingas till nu för att ens överleva blir jag ledsen och känner sympati. För delar kan jag ta in, men inte envisheten att fortsätta som tidigare. Det som bryter ner en sakta men säkert. Den vetskapen gör att jag själv fortfarande är kvar, även om det nu är på en nivå mer likt zombieliv där mycket är bortkopplat för att ens klara av dagen.

När det blir som outhärdligast då tar jag på mig mina hörlurar och spelar högt av favoritmusiken eller höjer ljudet på TV:n ett par snäpp när Pipes i serien Orange is the new Black återigen gör bort sig. För att orden och ljuden påverkar mig så pass att jag kanske tvingas iväg av en orsak jag inte alls vill ska vara en del i mitt beslut att våga.

Insikten från drömmarnas värld var visserligen kort, men den fanns där och den var så klar. Av utgången som kommer att ske och att jag av någon anledning måste vara med om det igen. För det kan bara sluta på ett sätt. Det vet jag i hela min själ. “Hjälp, jag dör, jag dör” är på en helt ny nivå sedan tidigare och insikten var helt plötsligt tillgänglig för en kort stund.