Fina blomsterarrangemang på jobbet.
Perspektiven ändras när måendet är bättre. Då går det att ta in andras kamper på ett helt annat sätt. Oftast känns min egen “kamp” då futtig och liten när jag får höra talas om andras vedermödor.
Ibland önskas ett trollspö som bara kan svingas mot de som kämpar och sitter fast. Tanken på att inte kunna göra någonting mer än att lyssna blir för mig övermäktig. Oron över att gå över gränsen och oåterkalleligt och permanent förändra livsbetingelsen finns där mer än tidigare.
Mekanismerna är välbekanta men lösningarna eller fördröjandet av lösningarna smärtar mig väldigt mycket. Men det kanske är just så att livsviljan är svagare än det destruktiva och då spelar det ingen roll. Man måste vilja förändring själv i djupet.
Självinsikt är en dyrbar gåva. Ibland räcker inte ens det.
Mina tankar och böner blir i sammanhanget fjuttigt, men vad gör man?
jerryolsson.se 