Vaknade i morse av drömmar som gör mig ledsen. Det är inte första gången heller som den känslan infinner sig. Blir ledsen över påminnelserna om de misstag jag gjort och som gör att läget för mig är som det är idag. Mer om det vill jag inte berätta, men jag vet inte riktigt varför jag ska påminnas om vissa saker hela tiden? Ibland är drömmar skoningslösa.
Släppte in och ut kattpojkarna och kände hur skönt det var! Tog då beslutet att sätta på Maja det gula halsbandet och öppna dörren på baksidan. Ville ju ta årets första morgonfika i det underbara vädret utan att behöva tänka på dörren och om den är stängd eller inte.
Det var ett underbart väder. Maja for iväg och var lite mer modig än igår. [Instagram].
I början drog hon iväg en bit utanför tomtgränsen. Jag höll mig kall och drack mitt kaffe i det fina vädret. Hörde hennes pingla och förstod att hon var på granntomten. Lugn och fin försökte jag vara, men tillslut kunde jag inte sitta still.
Det är vildvuxet på baksidan just nu. Det främsta skälet är att varken inspiration eller ork finns hos mig. Känns inte roligt att hålla på helt enkelt.
Kollade runt lite efter kattan. Efter ett tag kom Maja tillbaka. Hon lade sig inne en liten stund och sen drog hon ut igen.
Jag fikade vidare och solade en stund till. Maja sprang lite fram och tillbaka på tomten.
Hon började tillslut att andas som en hund igen. Det hände även igår och jag vet inte riktigt varför hon gör så? Kanske är det värmen som gör att hon inte orkar så mycket? I alla fall, då fick hon gå in och vila.
Det försvann ganska fort, men lite fundersam blir jag allt. Men det kanske är så hon fungerar? Vad vet jag?
Ville verkligen ut en sväng idag. Satte på mig löparskorna i fall lusten till försök att lufsa skulle infinna sig.
Den här väggen känns bekant som en symbolik inom mig. Det är inte många anslag på plats. Det är tomt och ingen information finns att hämta. Tomheten dominerar förutom ett par skrynkliga lappar som ändå ger hopp om någonting mer i framtiden.
Stora delar gick jag idag, men några små lufsningar orkade jag med. På slutet något längre och det kändes i alla fall inte jättejobbigt, utan det var ok för kroppen, åtminstone då och direkt efteråt.
Nu när jag sitter och skriver detta känner jag hur trött jag är, men kanske är det ändå ett första steg till att vända den negativa loop jag befinner mig i just nu som bland annat manifesterar sig av alltfler kilon på min kropp?
Måste ju tro det i alla fall.
Från förra årets mors dag.
Vet att det är mors dag idag. Förra året var jag ambitiös värre och fixade liljekonvaljer åt henne och åkte dessutom till hennes symboliska gravplats.
2015 bjöd jag på bilder med mor och mig samt ord om vad hon betytt i början av mitt liv. Jag återanvänder vissa av de orden i år, har inte riktigt orken att återuppfinna orden igen när de redan finns på min blogg:
Tack mamma för att jag fick förmånen att vara din son! Tack för att du fanns där för mig i början av mitt liv! Tack älskade mor
Nu ska jag gå och vila!
jerryolsson.se 