Var drygt en timme på jobbet igår för att “känna på” och se hur det funkade. Idag när jag vaknade känns det som om jag har gått en mental boxningsmatch. Trots att jag sov en lång middagslur igår när jag kom hem och dessutom somnade tidigt framför soffan är jag fortfarande väldigt trött i skallen.
Det var alltså det första besöket på jobbet sedan i början på december. Arbetskamraten Birgitta var ett oerhört stöd eftersom fjärilarna var något större än jag trodde de skulle vara när jag gick igenom entrédörren.
På dessa knappt fyra månader har passerkorten försvunnit till förmån för tags eller vad man ska kalla dem så det fanns liksom inget annat alternativ.
Birgitta stod och väntade och vad bra det kändes! Tacksamhet och man ska inte underskatta energierna på den plats där saker och ting förändrades sakta men säkert till det sämre för mig. Behöver liksom all positivt som går direkt och det fick jag verkligen genom det stöd hon gav mig under den dryga timme jag var på jobbet. Flera kramar och många positiva energier av de som var på plats! Härligt!
Vi satte oss tidigt på fikat. Det kom in alltfler och jag kände blickarna. Ett par kramar, vissa pratade med mig, en del nickade och några ignorerade helt. Kände mig ett tag verkligen som apan i buren som alla tittar på. Vet att det ibland inte är läge att hälsa och sen kan man inte vara omtyckt av alla heller för den delen. Så är det bara. Men överlag var känslan positiv och jag väljer att fokusera på det. Det negativa ska och får inte styra mina tankar under några längre perioder.
Vi satt kvar genom hela fikat. Från lugnt, sen bris och lite senare storm och mycket ljud och stim. Några pratade med mig som sagt och det kändes bra. Efter ett tag kände jag hur trött jag blev i huvudet av allt stim. Orken tog slut i skallen på mig. Visst kom tanken över hur ska jag kunna greja all denna interaktion med andra människor som förr i tiden?
Tisdag och torsdag nästa vecka ska jag göra samma sak. Blir lite orolig när jag nu känner hur måendet är dagen efter, men jag ska försöka och verkligen tänka positivt. Vill ju tillbaka och måste försöka. Vad är alternativet? Ge upp finns inte på min karta utan då får jag gå några mentala boxningsmatcher och hoppas på att det är rätt tid att ta dessa fajter och att jag står som vinnare i förlängningen.
Att jag väljer att vara öppen om min väg tillbaka handlar precis som tidigare när jag har haft det jobbigt i livet om att människor inte är ensamma i sina tvivel och kamper. Att prata högt om även det som gör ont och är jobbigt är viktigt, därav min öppna attityd gällande mig själv och den kamp jag nu går för att återgå till ett mer “normalt” liv.
jerryolsson.se 