Värsta ilskan har lagt sig. Vet inte vad det var som “kom fram” igår? En frustration över att saker och ting går sakta kanske? Det känns som om ingenting händer ibland och igår kände jag bara en sådan ilska över allt. Det handlade inte bara om mig själv, utan även om hur det ser ut i nyhetsflödet och allt skit som slår emot en.

Fullerö Hage maj 2016
Så här såg Fullerö Hage och dess “huvudgata” ut i maj 2016. Hur ser det ut idag?

Idag ska jag utmana mig själv. Ska försöka ta mig till Fullerö Hage och se hur långt de har kommit med den nya stadsdelen. Grejar jag det kommer det foton och lite sådant i mina sociala kanaler.

Nästa vecka ska jag träffa min husläkare igen. Att jag har gått in i en andra eller kanske till och med tredje fas känner jag. Frågan är bara hur hon bedömer mig? Vet faktiskt inte, men jag ska berätta om min frustration och att jag faktiskt i perioder har jobbigare tankar nu än i början. Då orkade jag knappt tänka överhuvudtaget och nu efter all vila, så kommer en del tankar tillbaka och då inte bara de positiva och de som vill fortsätta leva, utan tankar som funnits hos mig under lång tid i varierande grad.

Kan inte och får inte ljuga för mig själv och människor i min närhet. Inte för husläkaren och när människor frågar hur jag mår för då kommer jag att hamna där jag var i december ännu en gång. Får inte bygga upp muren igen. Då tror jag inte att jag kommer tillbaka igen. Kommer inte att orka gå igenom en sådan här resa igen på det sätt som det nu varit. Resan måste förändras och göras mer öppen, även om jag tidigare trott mig vara ärlig och rak så har jag ljugit både för mig själv och andra om hur jag mått. Det är så lätt att göra det när man vill må bra och intalar sig själv att så är fallet.

Min målsättning är att börja jobba i någon form vecka 13 om nu min husläkare anser det möjligt. Har inte vågat utmana “orken” sedan det som hände i slutet på februari då jag bara tog slut efter tre dagars aktiviteter. Men någonting måste ske nu. På måndag ska jag dessutom träffa personalhandläggaren från jobbet och prata om framtiden. Det jag oroar mig mest för är inte att berätta om det psykiska, utan det är att “visa upp mig” och alla de kilon jag dragit på mig igen. Då förstår nu hur märklig min egenbild är!? Oroar mig mer för vikten och att jag är fet igen, istället för det psykiska inför andra. Men så är det.

För jag avskyr att jag inte lyckats hålla vikten under den här resan. Det gör mig mest ont och att jag knappt kunnat tänka, det kommer liksom i andra hand. Det är i min märkliga värld ett stort misslyckande att inte kunna hålla vikten och det jag lyckades gå ner. Det känns jävligt jobbigt att visa upp sig på jobbet i denna feta kostym.

Fullerö Hage är målet idag. Hänger du med?