Prata eller vara tyst?

Det är så dubbelt för mig att skriva om mitt liv just nu. Ska jag prata eller vara tyst? Bloggen har ju alltid tidigare varit min ventil, även om jag efteråt när jag går tillbaka (vilket jag sällan gör) kan tycka att jag blottat mig lite väl mycket i perioder.

Det kan pendla från timme till timme detta och det speglar väl mitt mående ganska bra. Å ena sidan öppen och så ärlig som det bara går och å andra sidan sluten och tyst om det som är jobbigt inom mig.

Jag vet inte jag vad jag egentligen vill och så är det ju med hela mitt liv. Vad fan vill jag egentligen och vad har jag velat? Det är dubbelt det med när jag tänker tillbaka. Vad jag gjort och hur jag ser på det idag. Fortsättningen ska vi bara inte tala om… veligheten personifierad.

Är jag snäll emot mig själv när jag berättar det jag gör här på bloggen? Ibland undrar jag faktiskt och det är när detaljerna blir alldeles för specifika, men som sagt å andra sidan vill jag prata om BÅDE det goda och det dåliga med att vara den jag är i det här livet. Inte bara framhäva det som fungerar bra utan även i tider av motstånd och kamp kunna skriva och berätta även om detta.

Ändå är jag inte totalt öppen med allt. Det skulle liksom inte fungera. Det finns saker inom mig som ska just vara inom mig. Men min gräns är väldigt lös om jag jämför med andra människor, det tror jag. Jag är väldigt öppen om mitt mående oavsett om det är positivt eller negativt för mig.

Tycker faktiskt jag är mindre öppen den här vändan av negativt mående, just för att det helt enkelt inte funnits någon marginal att berätta och för att det gjort så ont och varit så smärtsamt för mig. Det är först nu när jag mår lite bättre som den finns där. Lusten att vara öppen och berätta.

Prata eller vara tyst? Det är frågan det…