Det trasiga staketet
Vägen framåt och krokig, bräcklig och full av stopp.

De så kallade osynliga “koderna” hos mig verkar också vara utslagna till viss del efter morgonens misstag som orsakade mig nya bryderier över tillståndet.

Kände tillförsikt efter gårdagens samtal med Tofflan om en vändning för mig och ett litet hopp nalkades. Att prata av sig med de som förstår är viktigt. Kan inte vara en “porslinsdocka” och ta åt mig av allt som sker. Antingen eller i mitt liv. Finns det någon balans någon gång?!

I alla fall, min husläkare ville ha prover för att även kolla upp det fysiska såsom blodsocker, kolesterol och lite annat. Det är någonting man får gå och göra så tidigt det går vid “sidan om”. Det görs alltså inte i samband med det ordinarie besöket utan det gör man vid ett annat tillfälle, gärna så tidigt som möjligt på morgonen. Jag hade bestämt mig i förra veckan av att jag idag skulle “ta sats” och göra detta idag.

När jag kom till mottagningen satt det redan några gubbar i foajén innan man kommer in eftersom dörren in till vårdcentralen är låst före klockan 08.00. Nu hörde jag dock att det “klickade” till i dörren några minuter före, så jag kände på den och gick in. Det man då gör är att man tar sig en lapp i en maskin och väntar sedan på sin tur via en digital tavla. Jag gick i min egen värld och tänkte inte så mycket på att jag kom först till den maskinen trots att gubbarna hade suttit några minuter längre än mig utanför i foajén. Men det tänkte gubbarna på och vilket liv det blev!!

Man tränger sig inte och går före. En oskriven lag som jag missade helt. De muttrade sinsemellan och det tycktes högt en massa om mig och hur fräck jag varit. Det resulterade i att jag erbjöd min nummerlapp till de gubbarna, men se den ville de inte ha. Trots detta fortsatte de att muttra hela tiden och jag blev väldigt illa till mods. Det var inte alls min avsikt att gå före egentligen men jag var så i min värld att jag helt hade missat den “sociala koden” att man absolut inte får gå före oavsett läge. Det var dumt av mig och det var ett misstag.

I alla fall, tillslut tog en gubbe min lapp och jag kom lite längre bak i kön när jag tog en ny lapp till mig själv, men det spelade ingen roll, för jag hade gått över gränsen. Stämningen var obehaglig i väntrummet och jag var nära att fly och skita i allting.

Hade det varit för en månad sedan hade jag garanterat struntat i det hela och gått hem skakig och dann direkt utan att ta proverna. Ett av mina stora problem tidigare har varit just att jag kände in allt och då menar jag allt. Hade svårt att fungera bland människor på slutet, just för att jag kände många blandande känslor och inte kunde sortera bort dem från mitt inre.

Tillslut fick jag i alla fall komma in och fylla några rör som min husläkare ska ha tittat på tills nästa gång i februari då en ny bedömning av mig ska göras. Förhoppningsvis har måendet då blivit bättre så att jag slipper sådana här kollisioner i det sociala spelet därute i “verkligheten”.

Nu är jag helt slut. På alla plan. Finns liksom väldigt få reserver att ta till. Tanken är tom på energi och kanske tar det månader innan det finns någonting där? År? Kanske är det någonting som gått sönder permanent? Försöker att vara i nuet och låta varje dag bli en seger för att jag fortfarande kan tänka någorlunda även om morgonens händelser gav mig en törn. Återhämtning är det enda som gäller. Tyvärr så går det ju inte att isolera sig helt och leva 100% i en egen bubbla.

Annonser