10 december 2016

Träden var nedsågade. Visst, jag hade irriterat mig på dem ibland för att det stack ut för långt mot vägen, men att såga ner dem helt? Det gjorde mig ledsen och nu är det helt kalt vid uppfarten där jag bor.

Allt förändras – utom en sak. Ditt medvetande, den du är, din själ om du så vill. Den finns för alltid men utvecklas hela tiden. Skalet, vår kropp byter vi ut många gånger, men det inre och vårt medvetande det är faktisk det enda som för alltid finns kvar. Allt annat förändras – hela tiden och om och om igen i en evighet som vi idag inte kan överblicka. Inte jag i alla fall.

Det är kanske en tröst ibland, men många gånger inte för mig. För jag kan bli ledsen för det som tar slut, försvinner och förändras, som träden som nu är borta för alltid. Att mitt medvetande, min själ aldrig dör är faktiskt ibland ingen tröst alls, utan precis tvärtom. Med den kunskapen jag har idag känner jag i alla fall så i perioder. Men vet ju inte vad som händer den dagen denna kropp inte vill eller orkar mer. Det kanske blir helt underbart… eller skitjobbigt för att jag inte är klar och måste gå ner igen…

Fastnar mycket mer i det man kan se och uppleva i det här livet. De relationer och saker som försvinner och tar slut. Det som utvecklas och förändras till någonting annat. Det som upphör och inte finns där mer. I det fastnar jag och trösten av att min själ, mitt medvetande för alltid finns kan ibland vara tungt att tänka på. De kamper och saker som kallas för utveckling är ibland tufft att ta sig igenom på djupet. På riktigt och i positiv och god utveckling.

Då är det lättare att bry sig om två nedsågade träd vid uppfarten där jag bor.

Annonser