Osorterat, förvirrat och jag vet inte vad. Men det får vara så, måste få skriva av mig:

Idag hade jag ett möte med en själ som jag trodde jag visste var jag hade. Det visste jag inte. Nu efteråt är jag så förvirrad att jag inte riktigt vet vad jag ska ta vägen med allt som bubblar upp inom mig.

Hur kunde jag missta mig så? Känna så fel? Hur tar jag mig vidare efter denna käftsmäll? Det gör ont samtidigt som jag vet att det nu är på det sätt som jag inte trodde. Hur kommer man vidare?

Allt började i januari. Helt plötsligt hade jag känslor för en kvinna på jobbet som jag inte hade tidigare. Visst, jag “drogs” till henne innan också men förstod då nog inte riktigt varför. I januari hade vi personaldagar och vi satt tillsammans och då bara kände jag att henne gillar jag mer än en vän… åt middag på kvällen och allt bara “klickade”… men nu förstår jag att jag kände fel..

Allt accelererade och vi pratade alltmer. Det blev allt djupare och mer allvarligt, åtminstone från min sida. Jag ville vara rak och ärlig emot henne, även om jag visste att hon var gift och hade småbarn. Men jag kunde liksom inte vara tyst om mina känslor för henne.

Hon sa att hon tyckte om mig också och orden om att “tänk om det hade kommit i nästa liv” och att det är “för tidigt för oss” inte hade sagts kanske jag hade kunnat släppt allt detta mycket tidigare. Men även om hon antydde att hon “bara” ville vara vän med mig kände jag att det skulle jag inte klara av. Jag sa som jag kände att då måste jag nog backa eftersom mina känslor för dig är mer än för en vän. Då hände det någonting med hela relationen.

Från att ha gått från att prata hela tiden och ha kontakt dog allting. Hon drog öronen åt sig helt och trots att jag önskade att vi ändå skulle kunna prata med varandra eftersom vi jobbade på samma arbetsplats, blev allt så konstigt. På något sätt ville hon straffa mig. Så kändes det i alla fall. Jag försökte glömma och gå vidare, men hur lätt är det när man jobbar på samma ställe och ses nästan varje dag?

Det kändes också som om allt inte var utrett och klart. Så kände jag och att hon liksom inte varit helt uppriktig emot mig. Jag kunde inte släppa henne och fick inte ro i tankarna om henne.

Idag äntligen hade vi ett arbetsmöte och då försökte jag prata med henne. Det gick inte och hon var totalt stängd och hade lagt locket på. Spelade ett spel kändes det som och jag kände mig förminskad och liten. Hon pratade om att allt inte bara handlade om mig, men mer än så ville hon inte säga. I det har hon rätt, det handlar inte bara om mig och i det försöker jag stanna och gå vidare i denna för mig mycket känslosamma och jobbiga historia.

När jag satt på tåget hem var känslorna åt alla håll. Ledsna, förvånande över hennes ord och uppgivna. Samtidigt bestämda att detta inte ska få sänka mig och att jag måste gå vidare. Ja, som jag skrev om det stora Egot i den öppna posten. Det stora Egot som hon tog fram och nämnde för mig. Jag vet att hon har rätt i det, men det sitter så hårt åt att se åt det hållet när jag äntligen blev förtjust i en själ och kunde tänka mig en relation. Det blev så fel allting och jag är nu livrädd att jag kommer att dra mig in i mitt skal för gott.

Min känsla är att ge upp. Känslomässigt dränerad och som vanligt vill ingen ha mig. Åren går och jag misslyckas hela tiden. Det tär så mycket på mig men jag vet samtidigt att det stora Egot njuter av alla mina misslyckanden.

För när jag äntligen blir förtjust i en själ, så är det i en gift kvinna på jobbet!?! Hur fan kunde det bli på det viset? Jag kände verkligen för henne och ville mer. Har väldigt svårt att förstå att jag kände så fel. Men det är väl mitt ego som spökar och som tror sig ha rätt. Nu är det inte på det viset och det känns väldigt konstigt inom mig.

Behöver bara skriva av mig eländet och vill inte ha några kommentarer på mina misslyckanden. Detta är mina djupaste tankar om ett misslyckande när jag väl vågade bekänna mina känslor för en annan själ. Ett misslyckande för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Min lärdom i detta? Ja, jag vet fanimej inte längre….