Till mina barn 2063

Tänk om mina barn kunde läsa detta den 4 maj 2063. Tänk om… …tänk om det är möjligt?

Då skulle jag fråga dem hur de mår och hur det går med livet, givetvis. Be dem tänka tanken på hur obeständigt allting är och att tiden aldrig står stilla. Fråga dem om glädjen och ljuspunkterna i deras liv.

Så här såg jag ut när jag var 50 år gammal. Fotot är taget den 4 maj 2016.

Vet ju inte ens hur nätet och platsen min blogg ligger på ser ut då. Finns mina texter kvar då någonstans eller är det raderat och borta för alltid? Kan mina barn, om de vill gå in och minnas sin pappa genom att läsa om hans tankar genom de år han var aktiv på nätet? Vill de det ens? Ids de eller har de nog med sitt efter ett ganska långt liv?

Jag är helt säker på att jag fortfarande är med dem, fast på ett helt annat sätt, som jag inte kan konkretisera mer än att det är totalt annorlunda än att vara i en kropp som jag är nu. En del skickliga medier kan ge oss en glimt, men även hos dem finns chansningar och önskningar om hur de tror/vill att det ska vara. Ni vet, det jordiska egot har mycket mer kontroll över oss än vad vi tror, så även om personen är ett känt medium färgas allt av egna kamper och upplevelser genom många liv. Allt är tolkningar och egna värderingar, även om det givetvis finns beröringspunkter genom många människors vittnesmål om den Andra sidan.

Den 4 maj 2063 kommunicerar vi på helt andra sätt än idag. Det är min övertygelse.

Givetvis hoppas jag att jag får vara med så länge sinnet och kroppen orkar. En dröm har jag och det är att jag ska få uppleva mitt yngsta barns 50 årsdag i den kropp jag nu vandrar i. Och det har ju redan passerats med 15 år när/om mina barn läser detta 2063, om jag nu får drömma lite…

Frågorna som maler inom mig: Hur har livet varit med er? Har ni egna barn? Kanske till och med barnbarn? Har livet varit snällt emot er? Vad gör ni idag, när ni är pensionärer, förutom yngsta sonen som “endast” är 61 år gammal?

Har ni lyckats att älska er så pass mycket att ni står där med rak rygg och känslan av att kunna värdera er till de unika guldklimpar ni är? Är ni, mina älskade barn, nöjda och har ni tagit er själva på allvar och givit er de chanser som ni är värda?

Åhhh, vad jag ber om detta… att ni ska älska er själva på ett sätt som gör att ingen trycker ner er eller förminskar er. Att ni förstår ert eget unika värde och att ingen annan ska förminska er eller tro att ni är mindre värda än någon annan. Ni är lika värdefulla som alla andra! Att ni tagit för er och levt livet fullt ut!

Många människors problem är att acceptera sig själva och kunna ge sig själva en chans att blomstra och lyckas. Gud vad jag hoppas att ni kommit förbi det när ni 2063 läser detta, mina barn! För jag vet hur det påverkar en när man begränsar sig själv och tror att man ingenting klarar. Ingenting kan vara mer fel! Man klarar så mycket mer än man tror.

Vad som än har hänt från det att jag skriver dessa rader, så är jag med er hela tiden. Om inte kroppsligt och jordisk så med medvetandet och genom andra kanaler. Det lovar jag er, mina barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att finnas där för er och stödja er med alla tillbuds medel som finns. Det är jag skyldig er alla fyra.

Tanken på att ni läser detta år 2063 när jag sedan länge “gått vidare” nu när jag 2016 skriver detta är för mig en helt relevant och häftig tanke. Här och nu, jag vet… men med denna post gör jag ett kraftigt undantag.

Tänker inte ens försöka mig på att gissa hur livet ser ut på jorden 2063. Min förhoppning är dock att toleransen och humanismen ligger i framkant och att religion och fanatism är tillbakatryckt. Att miljövänliga lösningar dominerar och att fossila lösningar har minskat kraftigt.

Att jorden helt enkelt är en vänligare och tolerantare plats att leva på.

År 2063 skulle jag ha fyllt 98 år. Så gammal kommer jag inte att bli i det här livet. Men jag kommer att sträva högt och be om att få vara med om datumet 31 juli 2052. Då skulle jag bli väldigt tacksam och glad. Dock vet jag att detta inte går att styra, för stolparna är redan utlagda och kanske är det till och med så att mitt dödsår redan står i stjärnorna?

Ni vet, jag tror att medvetandet är en stor sak som vi bara har en liten kunskap om idag. Jag tror att medvetandet och tankarna är någonting helt fantastiskt och som hänger ihop med varandra, med allt levande. Kan bara säga vad jag förnimmer och tror om varat och evigheten. Detta är inte slutet, utan en fortsättning som aldrig kan ta slut. Evigheten är ett ord som skapar alla känslor i mig. Evigheten känns tryggt men samtidigt skrämmande.

Kanske syns vi trots allt 2063? Då är jag någon annan än den här gubben som år 2016 sitter bakom tangenterna och skriver dessa rader, i vissa ögon säkert prilligt och galet, om saker som vi bara kan spekulera i. Livet är hela tiden oavsett vad jag tror eller önskar.

Vi är så mycket mer än den jordiska kropp som vi bär på. Ju mer jag tänker på detta och tankarna kring här och nu och datumet 4 maj 2063 så får jag känslan av att facit redan finns och att allt bara handlar om repetition och upprepningar. För att vi kan och vill.

Den 4 maj 2063 hoppas jag är en solig och varm dag, precis som idag 47 år tidigare… när mina älskade barn läser denna bloggpost.