Den här veckan har varit intensiv ur ett jobbhänseende. Faktiskt mest roligt och stimulerande. Tänker på om det är “bubblan” som räddat mig eller om jag faktiskt blivit mer “öppen” till sinnet? Jag vill ju tro på det senare…

Saker som ett litet enminutssnack, en handskakning eller en positiv blick betyder kanske inte mycket för andra vana minglare, men för mig är det stora segrar att bli sedd och att jag liksom själv kan ta emot det utan att titta ner i backen och verka sur och grinig.

Grubblar och funderar på varför jag alltid fungerat på det sättet, att jag liksom satt upp en mur som uppfattas som arrogant och avståndstagande?

Men som sagt, lite framåt har jag nog gått och det handlar mer om att jag är tryggare i mig själv i agerande och tron på mig själv. Vill tro att jag vågar öppna upp mer för samtal och sådant. Det sociala spelet fascinerar mig utifrån många olika utgångspunkter. Att vara en del i det har alltid varit svårt för mig, men kanske är det så att jag har blivit modigare med åren?

Tror faktiskt också att det är en av få saker som är positivt med att åldras. Att markörerna för att duga, visa upp hur “bra” man är och sådant, det klingar av och folk får ta en för den man är. Inre föreställningar och tankar om hur andra ser på en minskar också och faktiskt vågar jag tro på att en del accepterar mig för den jag är. Det finns liksom ingenting att försvara ju äldre man blir och jag ser sådant som positivt. Revirpinkandet minskar.

Tyvärr så har både kost och motion de sista två veckorna inte fungerat på ett bra sätt (eller på det sätt som JAG vill att det alltid ska fungera (;-)), men där försöker jag inte att döma mig själv. Det är inte så att jag har spårat ut totalt, men jag känner mig inte nöjd med mig själv helt enkelt. Det är också en bra träning för mig att inte vara stenhård mot mig själv, utan acceptera att det ibland inte fungerar att träna 3 gånger i veckan och springa en mil eller att vara hård och bara äta mat utan kolhydrater. Det kan faktiskt vara ok med en gång i veckan och att det slinker ner lite för många chokladöverdragna nötter i påsen då och då…

Ibland är det svårt att vara den människa som jag vill vara. Och det är bra eftersom livet handlar om acceptans och att man inte är perfekt. Det är främst inför mig själv jag tänker så, men jag vet också att jag speglar mig i andra för att kunna reta upp mig och tycka att va fan sysslar den där personen med, när det egentligen är mig själv som jag är arg på.

Men det händer saker inom mig, det känner jag. Både i det jordiska men främst i mitt medvetande och hur jag ser på varat. Det är nästan lite övermäktigt vissa dagar, men jag försöker vara cool och bara fokusera på det jordiska då när jag är på väg att tappa fotfästet.

Jobb med nya webben 160422

Samarbetet med C på jobbet är väldigt bra. Vi förstår varandra på ett sätt, utan att behöva säga det. Det flyter på och vi ger varandra utrymme att tycka saker och ting, utan att döma varandra. Nyanserna och blicken kan ibland räcka för att en stämning ska förändras, men det upplever jag inte negativt med C när vi nu suttit intensivt i två dagar med den nya webben.

Viss irritation blir det ibland när man ska enas, men det har vi liksom kryssat förbi utan att vi fastnat och sen kör vi vidare. Det har känts lika bra efteråt tycker jag. Vi förstår varandra utan att behöva säga det och den känslan är fin och det är inte med många jag känner så faktiskt.

Hon har min respekt. När man ger mig utrymme utan baktankar och sen är rak och ärlig emot mig, då blir jag likadan. Visst, jag försöker alltid att möta människor på samma sätt även om jag inte direkt känner ett förtroende, men om det finns dolda agendor så känner jag det ganska tidigt i en relation och då backar jag direkt. Tyvärr så har jag många gånger svårt att “spela spelet” och det tror jag en del märker på mig. Men är man sig själv gentemot mig, då blir jag faktiskt likadan tillbaka.

Det går att reparera relationer bara man är raka emot varandra. Jag har inga baktankar medvetet gentemot människor för att genera eller göra dem illa. Det jobbar jag stenhårt med inom mig att komma bort ifrån. Vad vinner jag på att ha det? Vad vinner jag på att utgå från det negativa och inte se det positiva?

Jag har lärt mig så pass mycket av livet idag att jag nu börjat att upptäcka de som är negativa och som jag tidigare inte ens tänkte om i de banorna. Det är utveckling anser jag att kunna se det positiva FÖRE det negativa. Försöka utgå från det positiva FÖRST innan man blir negativ. Om man nu ens måste bli det? Det handlar inte om att gömma undan de som är jobbigt och gör ont. För mig handlar det om att försöka vända något negativt till positivt. Ibland så går det inte, men man måste åtminstone försöka först.

Jag vet hur jag har varit och jag vet hur jag vill bli.

Annonser