Nu har jag bott på samma ställe i snart 8 år! Vore det inte för yngsta sonen hade jag flyttat. Utan tvekan. Men just för att han har så nära till skolan, så tvekar jag att dra igång någonting… men tankarna kommer allt oftare om att det är dags att röra på sig. Att flytta i sig förändrar ingenting. Det går inte att fly från sig själv genom att flytta.
Men det finns anledningar och tankarna maler. Varför ska jag sitta i en 4:a på över 100 kvm när jag bor ensam halva månaderna och sen har grabben andra halvan? Inga andra barn bor hemma längre. En annan anledning är att jag känner mig begränsad och energimässigt nedtryckt av att bo där jag bor.
Sover illa på nätterna och det sitter en del i huset. Energiavtryck och tidigare händelser ska inte underskattas i måendet. Sådant hänger kvar på ett sätt som jag inte riktigt klarar av att hantera. Känsligheten och oförmågan att stänga igen spelar in. För mig är det en sanning och realitet även om jag vet att det finns människor som inte tror på sådant.
Känner mig alltmer dränerad och trött av att vara hemma. Försöker att slå bort tankarna, men ibland är det svårt när jag förnimmer en massa saker som får mig att må sämre. Mitt hem är inte längre min borg.
Katterna anpassar sig till nya förhållanden. Så för dem är jag inte orolig, även om jag vet att de trivs ganska bra där jag bor nu. Men mår inte husse bra tror jag att det påverkar dem också.
Ibland blir jag bara så trött på allting. Detta kämpande och detta i att inte ha någon nära att diskutera saker med när det är jobbigt och gör ont. Någon förtrolig att beröra och ligga nära. Krama om, trösta och tröstas.
Livets spelregler, jag vet, men vad säger att jag måste ställa upp på dem?
jerryolsson.se 