Det finns egentligen ingenting att skylla på. Att det ser ut som det gör är mitt eget fel. Visst, familjesituationen påverkar ju och den ser ju helt annorlunda ut idag om man jämför med för några år sedan. Men så är det ju, saker och ting förändras.


Så här såg det ut 2008…

Men visst känns det lite ledsamt och vemodigt att jag inga påsktraditioner har. Inte med någon och delvis är det mitt fel. Jag har dragit mig undan och inte orkat “skapa” några traditioner. Tidigare så fanns inte kraften där och det får jag “betala” idag när jag mår bättre och är piggare. Och vill på ett helt annat sätt.

Det är tur att Anna finns! Hon tänker på mig och Elias och i morgon på långfredagen så bjuder hon på lite påskmat och det är jag tacksam för. För övrigt är kalendern tom. Jag har Elias och måste försöka fixa någonting som påminner om att det ändå är påskhelg. Kanske träffar jag syrran på annandag påsk, men då är liksom påsken över och förbi…

Inga påsktraditioner när man lever ensam och har ett barn kvar hemma. Så är verkligheten och det hänger på mig om det ska bli någon förändring i framtiden. Som det känns idag, så vill jag det. Hade någon frågat mig för ett par år sedan, icke. Så jag förändras som person. Lyckligtvis till det bättre!

Den kristna aspekten har heller aldrig riktigt funnits där. Jag respekterar ritualerna och det som Bibeln beskriver, men mer än så är det inte.

Förra året så hade jag laddat med påskgodis hemma, men det dök inte upp en enda påskkärring. I år så struntar jag i det och då lovar jag, de kommer säkert i klasar…

Har ledigt åtminstone till tisdag och får lite andrum från jobbet. Situationen där går inte att beskriva med några rader. Känner mig som i en känslomässig centrifug som ibland stoppas upp av vänliga själar, för att sedan dras igång igen. Den ena dagen är det på ett sätt, för att nästa dag vara på ett annat sätt. Vet inte riktigt om detta är bra för mig i längden.

Det positiva är att jag trots detta virrvarr av känslor känner hopp och vet att det finns människor i min närhet som vill mig väl. Ingen vill mig väl illa, men jag är ganska känslig för stämningar och känner av vissa som inte är så bra för mig. Det är som att kryssa sig fram bland känslorna och inte försöka slå i det som gör att jag tappar energi och mår dåligt. Blir det för många islag, då vet man inte vad som kan hända…

Det går bra ändå, med både så kallade påsktraditioner eller inte. Det blir som det blir med saker och ting. Det gäller att aldrig ge upp och fastna i det mörka. Då går det definitivt neråt och dit ska jag INTE igen!

Glad påsk!

Annonser