Igår kändes det som om jag hade en strypsnara runt halsen. Idag var den puts väck. Kontrollen är tappad och ibland vet jag inte vad som är vad. Igår var en typisk sådan dag. Som om vissa energier slog emot mig och jag kunde liksom inte försvara mig. De gick rakt in med ett kvävande resultat.

Men i grunden känner jag tillförsikt. Kanske är det tacksamhet över att leva. Vara med och känna. Det är inte guld och gröna skogar hela tiden, verkligen inte, men nog anar jag att det glimrar där borta, även om jag fortfarande inte riktigt vågat mig ända fram. Ännu.

Helgen betyder ett besök på bästa frisörsalongen i stan. Grabben ska klippas och har jag inspiration så kanske jag köper mig en snygg vårjacka efter det. Den vinterjacka jag nu har är som ett tält på mig. Jag ser inte klok ut och folk måste ju undra varför jag går omkring med ett tält?

Även flera av de tröjor jag har är alldeles för stora numera. Men jag har faktiskt inte råd att byta ut garderoben i den takt som jag skulle vilja. För stora paltor börjar bli ett problem för mig. Någon ny tröja kanske det blir trots allt. Vi får se hur lustan är att springa i butiker tillsammans med grabben. Varken han eller jag har det som favoritsysselsättning.

Trivs där jag är just nu. Inte hela tiden, men allt oftare. Visst, jag blir fortfarande irriterad på människor och företeelser, men det rinner av så mycket snabbare numera. Det fastnar inte hos mig och jag ältar inte som förr. Ja, jag vet att jag tjatar om mitt positiva mående…