Radhus 80-talet

Trettiofem år sedan. Vad gör minnet med en? Livet? Vad är det som händer men en egentligen?

Alltid vid den här tiden på året så slungas jag tillbaka. Radhuset i början på 80-talet. Minnena är få, mycket är svart och begravt för att livet kanske ville vara snällt emot en eller för att bara kunna komma vidare? För att det liksom inte gick att få tag i allt då? Jag vill ju minnas nu och veta hur jag tänkte.

Trettiofem år senare. Fantasisiffror. En del har för alltid fastnat av det konkreta och det oåterkalleliga. Vad händer den dagen allt möts igen? Det som då kom ut i form av upplevelser och försök att bara vara mot dagens tankar och vädjanden som tjatar inom mig? När möts allt igen, på riktigt? Kommer det att mötas igen? Det känns så. Vad hände den där dagen för exakt 35 år sedan? Hur tänkte jag då?

Minns rummet, planlösningen och hur alla rum låg i hela radhuset. Varför fastnar sådant? Skolan, samspelet och det övriga är helt svart. Relationerna och orden likaså. Men hur huset såg ut, det finns där. Så klart och tydligt.

Vet inte egentligen varför jag grottar ner mig i dessa tankar idag. Det känns som om de kom till mig utan att jag bad om det. Trettiofem år senare. Ingen värdering, inga stora tankar egentligen utan bara en lek med fantasin och tanken på hur det vore att få tag i detta igen. Dagen innan. Det kanske kom just i år för att det inte gör ont längre och är farligt för mig, kanske är det så enkelt? Kanske är det bra att jag vilar i rummet, så här 35 år senare? Vilar och stannar kvar. Inte flyr längre.

Rummet är så tydligt hos mig ikväll. Trettiofem år senare…

Annonser