Bitterheten. Tanken på vissa saker. Bittert är ordet som kommer upp. Tyvärr är det så. Att i klarspråk skriva vad som gjort mig bitter går inte. Vill inte eftersom det är en högst egoistiskt tanke och sådant vill jag inte sprida mer detaljerat än att konstatera faktum.

Hur vänder man på detta då? Det är svårt. Känner mig fastklämd och egentligen vet jag inte varför. Uppgiven och som sagt bitter ibland över vissa skeenden. Kanske är jag arg på mig själv och tycker mig vara förtjänt av att sitta där jag sitter. Den känslan susar ibland förbi…

Julen 1981 hos moster

Bilden är från julen 1981 hos moster. Inte tänkte jag då att “hela livet låg framför mig” och att jag skulle “ta för mig”. Jag bara var och försökte överleva. Så var det under många många år. Bara överleva. Då vågade jag ännu mindre ta för mig av livet och vara den jag innerst inne var. Så många murar och stängsel att passera inom mig. Visst fan har jag snubblat över några och fått ärr som sitter kvar.

Det gör tyvärr ont att se bilden idag, 34 år senare än att minnas något positivt från den tiden. Vill inte vara bitter, vill inte bli surgubbe och försöker hela tiden att tänka annorlunda. Det är svårt ibland och denna ensamhet är idag min största fiende. Har ingen att dela mitt liv med och saknar en livskamrat att glädjas och gråta tillsammans med. Det är en tung bit, som jag försöker hantera utan att hemfalla mig åt floskler och självömkan. Balansen är svår, jag vet men det skaver en del i mitt liv sedan flera år och just den här biten sitter fast allra mest.

Många säger till mig att det är inte försent, du har tid på dig och saker och ting kommer att förändras. Nu vet jag att saker och ting förändras inte av sig själva, utan jag måste vara aktiv och det klarar jag för det mesta inte av. Mitt eget lilla moment 22. Det går inte att förklara känslan när jag försöker visa mig och agera på annat sätt än jag tidigare gjort. Många förstår inte och tycker att jag sjåpar mig och får skylla mig själv. Det vet jag att en del tänker, även om de inte säger det rent ut till mig.

Hur jag än vänder mig… osv osv… man kanske inte kan få allt i ett liv? Att ha fina barn är en stor gåva och gällande den biten är jag välsignad, men när jag sitter där själv och inte har någon att dela djupet med… då känns det ska jag säga. Man kanske inte kan få allt?

Alla ljud, allt surr och galna energier gör mig matt och trött. Vill bara stänga dörren och samtidigt inte. Det ger mig en oro och ett tryck att förändra och jag sover allt mindre. Hur jag än vänder mig som sagt. Livet blev som det skulle och ändå inte. Just denna motsats tär på mig.

Mitt vapen idag är att löpa. Springa skiten ur mig. Tack Gud för det!

Annonser