Inte går det fort och inte klarade jag mitt mål att ha gått ner ett visst antal kilo till min födelsedag. Men det gör ingenting! Det känns ändå bra och jag är ändå så nöjd med att idag väga 95,2 kg. För sommaren 2014 stod vågen på 128,4 när det var som värst!

De sista fem kilona har tagit väldigt lång tid för mig att tappa. Men det går neråt trots allt, sakta men säkert. Nu när löpningen kommit igång på allvar igen, märker jag att det tar fart med hektona och att det går snabbare neråt. Bara det går ner i sakta mak är jag glad.

Skillnaden i mitt sätt att tänka är att jag inte slår så hårt på mig själv som förr. Blir inte destruktiv när jag misslyckas, utan fortsätter och kör vidare. Att som igår äta på det sätt jag gjorde och verkligen njuta, det hade förr givit mig kraftig ångest och en backlash där jag skulle ha tappat allt och fortsätta att vara destruktiv, men idag går jag vidare och ser varje dag som en ny chans.

Äter jag en liter glass är det inte hela världen, om jag dagen efter kör min löprunda på 11 kilometer. Den tryggheten och förvissningen driver mig framåt och gör att jag fortsätter att gå ner i vikt.

Det har gjort att jag nu bara är 5 kg från ett av mina mål gällande vikten. Min uthållighet och att jag är snällare emot mig än tidigare ger resultat i det långa loppet. Fördelen med detta jämfört med jojo-bantningen som jag sysslat med tidigare, är att kroppen hinner att anpassa sig efter en allt mindre hydda. Det märker jag också på ett sätt som jag inte gjorde tidigare när jag gick ner 25 kg på 3 månader typ. Motion kontra långsam viktminskning är bra för mig. Sakta neråt jag gå…

Överallt händer det hela tiden saker. Försöker se skeendena positivt. Vill se det positivt. Vill hänga med ett tag till.