Gubben hängde på låset. Fick biljetter till nästa års final i melodifestivalen. Yeah!
Bästa platserna sa systemet, så då får jag väl lita på det… men det måste ha gått undan med biljetterna i den kategori vi ville ha (läktare långsida) de första minuterna eftersom vi hamnade där vi hamnade så att säga.
Men det blir nog bra detta, fick ju biljetter i första hand den här gången, vilket betydde att priserna då blev lägre. Parkett var varken jag eller sonen intresserade av eftersom man då måste sitta väldigt nära för att se hyfsat. Det beror ju på att man sitter på stolar i samma höjd och ju längre bort, ju sämre ser man. Första parkett längst fram hade varit de enda som funkat, men de biljetterna är svindyra och är väldigt svåra att få tag på. Då är det bättre att sitta uppe på läktaren eftersom man då ser bättre.
Vi sover på samma hotell som förra gången. Det blir en heldagsupplevelse detta och det är så kul att vi har den här traditionen, jag och min son. För nu ser jag det som en tradition eftersom det blir tredje gången som vi går på finalen. 2013, 2015 och nu 2016. Istället för semesterresa, så åker vi på melodifestivalfinalen… och 2016 så blir det dessutom en final till i maj som vi ska gå på, eurovisionfinalen kan vi ju inte missa när det nu går i Sverige!
Gick hem idag från jobbet. Inga problem alls. På ett djupare plan är dessa långa promenader mer terapi än motion för mig. Det går inte att förklara riktigt varför jag nu är så uthållig och bara gör det. Sjåpar mig inte och tänker hur jobbigt det är och hur långt jag ska gå osv osv. Tänker inte alls på sträckan, utan tar en liten bit i taget. Är liksom i nuet när jag går och sen får det ta vilken tid det vill s a s.
13,6 km på två timmar och elva minuter är så raskt som jag pallar med just nu. 1 050 kalorier mindre är min belöning, men tyvärr har mitt nötmissbruk eskalerat den sista tiden.. men hellre det än annat missbruk. Hoppas åtminstone att jag går lite minus på kaloriintaget sådana här dagar.
Passerade tunnelbygget i Gamla Uppsala. Tunneln blir allt längre…
Ut mot Upplandsslätten…
Men visst är jag nöjd med mig själv, att jag kommit hit och nu orkar att gå sådana här sträckor utan problem. Minns ju hur det var för ett par år sedan när jag provade att gå hem, var ju helt slut i dagar efteråt och hade ont i benen. Tvångsmomentet finns där ibland, det erkänner jag, men ändå är det inte så maniskt att jag mår dåligt av allt motionerande. Inte ännu i alla fall…
Två mål har jag. Två mål som jag ska klara av. Så är det bara. Då är dessa långpromenader kombinerat med joggning en förutsättning. Fick för övrigt ett telefonsamtal ikväll och då skojade vi om att man får vara glad så länge man kan gå överhuvudtaget… (;-)
jerryolsson.se 