Tidig söndag. Promenad in mot stan. Blåsigt och tunga moln på himlen.
Det är min terapi att gå, gå och åter gå.
Solen jobbade sig fram emellan molnen tillslut. När jag går längre sträckor är det som om allt omkring mig bara försvinner. Den känslan är skön.
Allt blåare himmel. Bilderna gör sig inte rättvisa på bloggen. I verkligheten är det öppna landskapet härligt att vara en del av. Men inte är hösten någonting för mig inte, jag försöker verkligen, men blir påverkad både fysiskt och psykiskt. Trivs inte alls just nu.
Gick halva vägen mot stan ungefär. Det kändes mycket bättre efteråt.
Senare på dagen besökte jag Familjen Katt och familjen. Fick några ord med äldsta sonen också, kul. Katterna älskar fötter och ett tag så gnagde både Lucifer och Citrus på mina labbar.
Dottern åkte hem till Umeå under måndagen och jag ville säga hej då och tacka för dessa dagar som gått. Hon är så viktig för mig, liksom alla mina barn.
Lucifer högt uppe i klösträdet.
När jag var på väg hem träffade jag en gammal klasskamrat. Vi stod och pratade en stund och det sista hon sa till mig var att jag såg så “välmående” ut. Jag tar de orden positivt givetvis, men inom mig känns det inte alls så vissa stunder. Men jag kanske bedrar mig själv så bra numera att jag inte ens själv längre vet vad som är vad… ytan och kroppen har aldrig mått bättre det är visserligen sant, men sen vetefan… …kanske handlar det bara om rädsla och att jag aldrig kommer att våga släppa sargen helt?…
Idag var jag på kurs hela dagen om upphandling. Ganska intressant om det som nu händer i Svenska kyrkan med alltmer samverkan mellan församlingar, stift och nationell nivå på alltfler områden.
jerryolsson.se 