Besökte morfar och mammas grav idag på eftermiddagen. Rensade ur och gjorde fint och satte dit två blomster. Gravskötsel utan glädje.
Står ju i valet och kvalet hur jag ska göra med denna symboliska plats. Ingen annan än jag bryr mig och knappt det ens längre. Klagomål på skötseln gör att jag funderar ett varv till över nyttan med denna plats. Känner mig kluven på flera sätt över det funderandet just för att ingen annan går dit.
Försöker känna in hur morfar och mamma skulle göra, men får inga tydliga svar. Förnimmer inget negativt eller så när jag pratar med dem. Det tar jag som svar att de inte bryr sig. Det sitter inte i den symboliska platsen och sen är det ju så, vem blir ledsen om den försvinner som sagt?
Mamma finns i mitt hjärta, i mina tankar och i mitt medvetande. Är ganska trött på att känna ansvar för denna gravplats. Missförstå mig rätt nu. Jag har aldrig velat haft detta ansvar, men just för att jag tog det så är gravplatsen fortfarande kvar. Det blev liksom som att det hängde på mig och så har jag känt i alla år.
Vad skulle hända om jag struntade i graven helt? Skulle de ta bort den då tillslut?
En dag kommer det ju att bli så oavsett. En dag är jag inte kvar och vem ska då sköta om den? Att jag själv ska hamna där, det kommer inte på fråga. Vill inte ha några sådana här symboliska spår efter mig, platser som ingen ändå besöker. Det är ingenting för mig. Strö ut mig i vinden och den som vill kan ju ge mig en tanke då och då. Det räcker gott.
Samtidigt vill jag ju inte stå där om vi säger 10 år och ångra att jag inte brydde mig. Då kanske jag vill ha en plats att gå till?
Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra… lika velig som vanligt när det gäller någonting i mitt liv!
jerryolsson.se 