Blev så förtjust i titelspåret Jag är ingen älskling när den kom för några veckor sedan. En riktig härlig dänga som tog tag i mig. Den är medryckande och så värd att bli en hit!
Sen blev jag än mer nyfiken på Lena Philipsson och hennes nya låtar när hon i en intervju pratar om detta med att snart fylla ett halvsekel (knappt två månader senare än mig):
Jag har inte någon desperat 50-årskris, men jag är medveten om siffran. Och som alla som fyller 50 ser man lite mer slutet på livet. Det blir naturligt. Jag försöker ha så roligt jag kan i det här livet. Vad kan man göra? Det är så livet ser ut. Jag är ganska krass och realistisk i min syn på livet. Det är ju vad det är.
Klok och realistisk. Gillar skarpt. Låtarna har hon skrivit själv och det är första plattan på 3 år. Hon är sympatisk och lite krass som hon själv säger. Krass på ett sunt och vettigt sätt, vilket många av låtarna visar prov på. Alltid båda fötterna på jorden och det är så skönt i dessa tider.
I Mirakel om svek, avslut och rädslan att våga, Oktober är skönt upptempo där texten berättar om uppbrott, En liten pojk har en känsla som som sätter sig direkt och här visar Lena vilken fin röst hon har i de höga partierna och sen kan jag inte låta bli att beröras av låten och då främst texten i Sagas sång som är till hennes dotter. Berörande! Sen stråkarna i inledningen av Kysser dina fotspår!? Ryser järnet!
Sista låten Adjö farväl med textraden som går rakt in, lysande i sin enkelhet:
För varje människa har sin tid, det har blivit dags för min sorti.
Jag är ingen älskling är en platta att rekommendera!
Lyssna på Spotify
Köp på iTunes
jerryolsson.se 