Kram

När jag träffar nya människor så kramas jag aldrig. Det gäller också de flesta arbetskamrater, med ett par undantag och då speciellt om vi inte har setts på länge eller om någonting allvarligt har hänt. På jobbet så är jag inte bekväm att hälsa på det sättet och har så aldrig varit. Där hejar jag utan någon fysisk kontakt.

Detta med att kramas är väldigt intressant att fundera kring. Vi har olika förhållningssätt till varandra och det är intressant att diskutera kramar med andra. Mer än att kramas… (;-)

För mig är kramar någonting väldigt personligt. Det känns inte bekvämt att göra det hur som helst och definitivt inte med människor som jag inte känner.

Min barn får kramar. Det känns rätt och helt naturligt för mig. När det gäller vänner så kramas jag inte vanligtvis. Fast det finns undantag och många gånger handlar det om hur bra vän jag är med personen och hur stort förtroende det finns emellan oss. Detta med förtroende återkommer hela tiden när jag tänker på detta.

Kramar utan känsla av förtroende sker inte på mitt initiativ. Det finns vänner som jag aldrig kramar trots att vi känt varandra i många år. Det är liksom bara så och kanske handlar det om att när vi lärde känna varandra så var det inte alls lika vanligt med kramar. Man kramade inte någon utöver familjen på den tiden.

När jag tänker på de vännerna så finns förtroendet, detta handlar nog mer om andra saker och kanske var man mindre fysisk för 30 år sedan?

Det är väldigt sällan som jag själv tar initiativ till kramar med människor som jag känner sådär eller på jobbet. Ibland händer det dock att andra tar initiativ och då kan jag bjuda på en kram, det är inte omöjligt. Men jag har varit med om situationer då jag har backat och det bara blivit ett handslag. För att jag inte känner mig bekväm helt enkelt.

Kindpussar är någonting som jag aldrig har ägnat mig åt. Troligtvis beroende på att det aldrig förekom i min uppväxt, vilket har gjort att det är helt främmande för mig att hälsa på det sättet. Känns väldigt konstlat och märkligt i min värld.

Har aldrig varit särskilt fysisk av mig. En del människor är ju det och för mig är de obehagligt när de kommer för nära. Men jag brukar markera ganska tidigt vad jag tycker om de som är alltför närgångna.

Att heja på arbetskamrater och vänner tillhör det vanliga. De jag inte känner, de tar jag i hand och det är ok för mig. Barnen kramar jag och även de få släktingar jag har. Nära vänner tillhör också den kategorin, även om de inte är så många.

Det vore kul att höra hur ni som läser här ser på kramar? Är det ok att krama vem som helst? Om inte, vart går era gränser? Vem kramar du?

Annonser