För mig har detta varit en ovanligt händelserik helg. Många år har jag nu oftast suttit själv på helgen och inte haft verktygen att ta tag i saker och ting. Då pratar jag om de helger jag varit ensam utan mina barn.

Två av barnen är nu utflugna och minstingen (som snart blir tonåring!) bor hos mig halva tiden i 14-dagars perioder. Bara den processen, att två av tre nästan försvann samtidigt, den kom fort..

Det kommer aldrig bli helt smärtfritt för mig med dessa ensamhelger. Det kommer alltid finnas ett sting av ledsenhet i mitt hjärta. För mig handlar det om att lindra det så gott det går, utan att det påverkar mig och gör att jag tar dåliga beslut.

2015-05-29
Även för katterna var det en ovanligt händelserik helg. Här Felix på samma bild som Sebastian.

Helgen som var nu kanske är den första sedan jag skilde mig som faktiskt känns som ett val som jag är någorlunda tillfreds med. Där jag velat och också varit förhoppningsfull och längtat på ett sätt. Mina ensamma helger genom åren har länge genomsyrats av ångest och tomhet. Förlamning nästan och tidigare i sällskap med det som verkligen bröt ner mig, alkoholen. Det tog mig många år att i djupet inse detta.

Tror faktiskt att alkoholen i mångt och mycket fördröjde mitt tillfriskande och de val som får mig att må bra och vilja vara kvar på jorden. Alkoholen blev som en tröst visserligen, men ingenting hände inom mig. Oftast så utsatte jag mig för situationer som mitt inre egentligen inte ville vara med om. Jag trodde att jag levde, men känslomässigt var jag konserverad och så nära död man kan vara trots att man pratar, andas och agerar.

För mig är känslorna nu på riktigt när alkoholen inte är med och påverkar. På ett sätt har det varit skitläskigt och jobbigt, samtidigt fantastiskt när jag liksom på riktigt känner eller hur jag ska förklara det. Men visst finns det tankar och föreställningar i perioder även nu som är jobbiga. Men det är på riktigt nu! När jag nu kommer förbi saker och ting, då gör jag det på riktigt. Jag skjuter inte upp det som tidigare. Alkoholen sköt upp saker och ting.

Ångest, oro och tomhet blir jag aldrig av med. För mig handlar det om att kunna leva med det och våga känna det i djupet vad det står för. Då blir det bättre, det försvinner aldrig helt men det blir bättre. Vissa dagar går det riktigt bra och andra, då funkar det inte alls. Men jag måste inbilla mig att jag går framåt, för annars så skulle jag inte stå ut alls. Som sagt, det är på riktigt nu och det finns både en befrielse och skräck.

Frestelserna finns där. Tanken på fel val för att straffa mig själv är inte lika starka idag. Skillnaden är att jag inom mig blivit starkare och faktiskt på något konstigt sätt tycker om mig själv mer nu. På rätt sätt s a s. Skulle jag inte göra det så hade en del destruktiva val varit lätta att ta. Som det faktiskt var så långt fram som till april i förra året, även om de valen glesats ut sedan 2009 då min process påbörjades på allvar. Valet att ta till alkoholen när det var jobbigt med känslorna. Bara den känslan, att jag nu inte använder mig överhuvudtaget av alkohol, den är livsviktig för mig att ha kvar. Därför är valen idag på ett helt annat sätt än för några år sedan. Men det tog tid och det tog år innan jag på riktigt förstod att alkoholen bara dödar allt inom en.

Men jag är inte vaccinerad. Det vet jag. Ska inte vara stursk och tro det. För jag har missbruksgenen i mig och jag vet hur lätt det kan vara att falla tillbaka om någonting i livet gör för ont. Att tro att jag kommer att klara mig livet ut med de livsval jag nu gör, inte ens jag är så naiv. Men JUST den vetskapen gör faktiskt att det går lättare. Valet har JAG och ingen annan.

Ödmjuk och snäll emot mig själv på ett helt annat sätt än tidigare. För att jag någonstans nu faktiskt vill mig väl, trots att de mörka tankarna om bluff och att jag ljuger för mig själv poppar upp ibland. Som om jag fortfarande har en liten del i mig som bara vill förstöra. Men den genen är i klar minoritet och motarbetas hela tiden. Har liksom inga marginaler kvar nu att ge den makten igen. Då är det över och förbi…

Orden drar iväg. Började med att skriva om en ovanligt händelserik helg. Samtalen med Kim är någonting nytt och häftigt. Jag tycker så mycket om honom. Flytten dagen efter och att träffa syrrans barn samt bästa vän (som jag inte sett på många år) var också häftig i alla sina nyanser. Syrrans kompis är så självklar och rak i sitt sätt att kommunicera. Jag kände mig inkluderad direkt och har så alltid gjort de få gånger jag pratat med henne.

Det är märkligt hur man kan känna för vissa själar som vandrar på denna jord.

En ovanligt händelserik helg där mitt hjärta fått påfyllning på ett positivt sätt. Det är jag inte bortskämd med.