Tänk om jag litar på att jag duger som jag är. Tänk om jag kommer fram från mitt gömställe och ser att jag inte blir uppäten. Orden kommer från Dr Phil och handlar om en kvinna som känner sig sviken och har väldigt svårt att se varför hon ska leva vidare.
Hon kommer inte ens på fem bra saker med sig själv. Självkänslan är i botten. Man blir inte lika sårad om man är arg än om man just är sårad. Tänk på dig själv för en gång skull säger Dr Phil till kvinnan. [Video]
För mig är gränsen mellan egoism, självupptagenhet och det som Dr Phil pratar svårt ibland att skilja på. Det jag ser hos andra, det ser jag hos mig själv. Då reagerar jag numera på att säga som det är, med resultat som ibland blir besvärliga men även känns befriande. Så kanske är jag på väg trots allt, även om jag ibland känner mig som kvinnan i programmet.
Jag, jag och jag är svårt för mig. Ibland så glömmer jag bort mig och kör på, vilket jag sedan själv inom mig reagerar på. Mår dåligt och då vet jag med tydlighet att samvetet fungerar som det ska. Men det är kanske sådan jag är, en egoist som är så självupptagen att relationer och sådant som jag innerst inne längtar efter blir omöjliga. Det är därför ingen vill eller kan närma sig mig.
För jag ser det ju hos andra, detta mässande om sitt egna och oförmågan att kunna se vad andra faktiskt är med om. Förr så höll jag med, men nu säger jag ifrån. Väljer man att inte ens försöka lyssna på vad jag säger, då orkar jag liksom inte längre spela spelet. För jag tänker inte längre be om ursäkt för vad jag tycker, även om det är kritik och negativt. Jag är för gammal för sådant känner jag.
Den här frågan är viktig för mig. Egoism, självupptagenhet eller bara en naturlig vandring för att kunna vara snäll emot mig själv. Den här dubbelheten har jag upplevt i hela mitt liv. Det viktiga är att lyssna på mig själv (utan att bli ego på det sätt som jag avskyr hos andra) istället för på alla andra som försöker komma med ibland goda men oombedda råd. Gränsen här är hårfin ibland.
Idag vet jag när min självkänsla dog. Tänk om jag hade vetat det tidigare eftersom jag är ganska säker på att min svaga självkänsla gått i arv till mina barn. Självklart har jag inte medvetet agerat negativt gentemot dem, men när jag inte visat upp att jag tycker om mig själv, så har det även påverkat dem. De har sett hur sin far mår, de har inte fått någon positiv energi från mig helt enkelt. Den tanken gör ont i mig. Försöker trösta mig med att jag finns kvar och har försökt, trots att jag under många år inte klarat av att se hur mitt beteende påverkat dem.
Fortfarande finns det stunder då jag bara vill gömma mig. Inte visa upp mig och stänga dörren. Då jag känner precis som kvinnan i Dr Phils program. Ibland förstår jag mig inte på mig själv.
Nykterheten har gjort att jag kommer vidare och tvingas möta alla känslorna utan att döva och fly. Då handlar det inte bara om detta, utan om hela mitt liv. Fort går det inte, men jag är inte samma människa som jag var sommaren 2009.
Brukar säga till människor som säger att jag ska vara stolt över den väg jag går nu att det handlar om liv eller död för mig och så är det verkligen. Mina alternativ är slut och jag kan inte fly från mig själv längre om jag vill vara kvar i det här livet. Har varit så rädd för mig själv. Så rädd att känna alla känslorna.
Tänker på detta om fem bra saker. Som kvinnan i programmet skulle säga, men hon kom bara på tre. Med uppriktigt hjärta så kommer jag bara på två själv. Jag är ärlig och lojal, även om dessa egenskaper fått sig några törnar genom åren. Men mot de som ger mig ärlighet och lojalitet, mot de är jag alltid detsamma och det har förstärkts det senaste fem åren.
Om inte jag tänker på mig själv, vem ska annars göra det?
jerryolsson.se 