Med rubriken Religiös övertygelse så skriver Jontas om religion, tro och den syn han har. Jag gillar det han skriver.

Han skriver om religiösa människor på ett intressant sätt. Tittar man ut över världen så är jag beredd att hålla med om en del av de slutsatser han gör gällande självgodhet och en elit. De som vet bäst och som hänvisar till gamla texter istället för att tänka själva. Visst är det så att de dåliga exemplen är lätta att rada upp.

Frågan är ju vad intentionen från början var med den organiserade religionen och de texter som “skapades” för länge sedan? Var det för att påbjuda “sanningen” och tvinga människor till tro och liksom ta avstamp i orden för att förtrycka, eller var tanken att stärka och erbjuda människan vägledning, men att tolkningarna genom åren blivit så vantolkade för att egot och de personliga vinningarna istället har tagit över?

Jag vet faktiskt inte vad jag själv ska tro idag. Är luttrad och orolig inför framtiden och vad religion gör med vissa människor. Fanatism i religionens namn skrämmer mig.

När Jontas skriver om sin personliga tro, då blir jag varm inombords. Han kan föreställa sig en existens av Gud eller som han uttrycker det:

Att alla gudomar existerar så länge bara en enda levande person tror. Genom att tro ger man makt och existens. I fiktionens värld var dessa gudar fysiska men blev till stenstoder utan handlingskraft när inte längre någon trodde på dem. Det jag själv kan tänka mig är tankens och viljans makt hos den som tror. För den som tror vet, och det är fullt tillräckligt för den personen.

Tycker det är fint på något vis… …han fortsätter:

Med det kan jag inte ta ifrån någon en villfarelse då den inte delas med den som tror. Då är jag maktlös, och personen i fråga har all makt och all rätt. Inte rätt att handla utifrån det, men rätt till sin tro. Men jag delar den inte. Därmed har jag också rätt, för jag tror något helt annat.

Detta får mig att återigen fundera på min egen bild av varat. Vad tror jag egentligen på? Tror jag överhuvudtaget? Det enda jag med säkerhet vet att ju äldre jag blir, ju mindre vet jag. Det är det enda som jag har helt klart för mig och det är jag säker på (;-).

Det jag tidigare varit övertygad om, det vattnas ur och det svart-vita blir grått. Saker och ting är mer öppna och jag kan inte längre med säkerhet hävda att saker och ting är på ett speciellt vis. Kanske handlar det om mognad? Att kunna se andras verkligheter och bilder av varat?

För vem är jag att döma någon annan?

Svenska kyrkan är på rätt väg anser jag. Vissa skulle säga att de tror ju inte på någonting längre, och det är just det som är grejen! Högt i tak och en människovänlig syn där man inkluderar den frivilliga kärleken oavsett konstellation. Det måste ha varit intentionerna den stunden orden skapades, att inkludera istället för att exkludera. Där tron inte villkoras, utan utgår från människans egna fria val. Kätta människor genom dekret och bannor, det är ett förgånget sätt att komma framåt för oss människor som är på jorden. Bli vägledd, inte tvingad.

Man måste kunna ta russinen ur kakan. För det kanske är så att delar av kakan smakade illa från början? För vad är alternativet i slutändan? Att äta ändå, må illa och sen spy upp allting? Baka om?

Jontas avslutar sin text med vilken religion han skulle tillhöra om han tvingades. Under protest skulle han välja kväkare eller judendomen. För mig är valet redan klart, även om jag inte ställer upp på allt som kristendomen står för. Den fria viljan tillåter jag mig att ha ändå.. (;-)

Slutorden:

Jag är inte ond. Humanism är min ledstjärna.

Amen!

Annonser