Hur slutar man att tänka? Att överanalysera ALLT och försöka hålla kontroll på tankarna? Hur vågar jag tänka tanken och sedan agera hela vägen ut? Inte backa när jag får motstånd eller någonting gör mig rädd? Rädd för vad andra ska tycka och tänka om mig?

Regnbågsflaggan

För mig är detta mycket svårare än vad det kanske låter? Det jag har allra svårast med är min sexuella läggning, helt klart. Varenda litet motstånd, kommentar eller elakhet genom åren har fått mig att backa, tvivla på mig själv och lyssna åt helvete för mycket på de som kritiserar sådana som mig. Det har gjort mig förlamad. I flera år. Att för mig själv vara ärlig med att jag är homosexuell, det är som en Lars Norén-pjäs inom mig… gånger 10!

Tvivlet har grott i mig väldigt mycket kring vem jag egentligen är. Trots att jag innerst inne vet det. Men ändå… och detta måste jag sluta och grubbla på och dessutom gömma mig bakom. De allra flesta skiter i vem jag älskar och vad jag längtar efter. De har nog med sina egna tankar och kamper kring kärlek, sex och relationer.

Men det är svårt för mig att sluta tänka på detta och istället leva och vara praktisk i min längtan. Så har det varit hela tiden och jämnt har jag skyllt på andras agerande. För att jag inte ska våga och vara mig själv.

Min längtan är att träffa en man. En kille att älska. Ingenting annat. Efter gårdagen så känns det lite lättare att skriva de orden. Egentligen så ska jag bara följa mitt hjärta och gå på första känslan. Det vet jag ju någonstans trots allt.

Hur slutar man att tänka? 10 000-kronors frågan för mig. För i och med detta inlägg så skriver jag ner mina tankar. Såsom jag alltid har gjort. Det är hög tid att göra någonting mera nu och inte bara tänka och längta.

Annonser