2014-12-24
Nu får den vara tänd hela dagen. Det är ju ändå julafton…

Julaftonens morgon så vaknar jag strax före sju. Det får jag vara nöjd med.

Sätter på lite kaffe och ser att någon är i tvättstugan! Skiftande kulturer gör att numera så finns det människor som tvättar även på julafton. Mig stör det inte, men det är onekligen en liten kontrast mot hur min och min familjs dag ser ut.

Drar igång julmusiken på Spotify, min egna jullista som nu hängt med i flera år. För det är ju idag som julstämningen ska fram…(;-)

Vi har inte så många traditioner, men denna att samlas på julafton, den har vi fortfarande kvar. Äta tillsammans, kolla på Kalle, ropa på tomten och sen mysa på kvällen. Det känns bra och en av få traditioner som finns i mitt liv. Tänker inte spekulera i hur länge till det kommer att vara på det här viset, utan bara njuta av att vi samlas även julen 2014.

2014-12-24

Frida sa så fina saker igår om just detta. Att familjen får samlas igen och att det var viktigast. Barnen blir vuxna och så kloka.

Hon blev ju intervjuad igår och när de filmade henne, då kunde jag inte vara kvar i rummet. Tårarna kom och jag kunde inte hejda dem. Var själv med på ett hörn lite senare och då blev det som det blev med mina känslor. Men jag känner så starkt för henne och att hon idag är en sådan modig och stark själ. Det är tufft att lyssna till vissa delar av hennes berättelse om hur hon mått under sina år i skolan.

Vi tittade på Rain man igår och då rann tårarna igen. När Raymond (Dustin Hoffman) lägger huvudet mot sin bror Charlie (Tom Cruise) då blir det väldigt starkt. Det går liksom inte att hejda flödet. De var så fina emot varandra.

Trots att jag har sett filmen tidigare så minns jag inte de starka känslorna. Att få den här kvällen tillsammans med Frida, det kändes väldigt fint och återigen slås jag över vilken fin själ hon är.

När jag var liten så fanns det vissa jular då jag kände hopp. De var inte så många, men de fanns. Pappa gjorde allt för att hålla sig nykter på julafton. På morgonen så tittade vi på Scobby-Doo och såg granen och dess paket därunder. Vi satt där, jag och min syster i våra pyjamasar och väntande hoppfullt. Det var en lång dag och givetvis så blev det inga klappar före Kalle som alltid har gått klockan 15 (nu för 54:e året för övrigt). Kan ni tänka er att det nu är 12 år sedan som Arne Weise slutade som värd?!

Det gäller att bevara det ljusa som ändå fanns där. Att inte bara fastna i det svarta. Men jag har alltid genom alla år fått kämpa för att se ljuset under jularna och inte tänka för mycket på hur det var och framförallt på vad som skulle komma när nyåret närmade sig. När jag själv fick familj så blev ju jularna lite annorlunda. Kanske minns jag själv bara det ljusa nu, men jag tyckte att jularna var bra och helt ok med familjen när barnen var små och jag var en gift man.

Nu är det alltså dags igen för en ny julafton tillsammans. Numera så ser jag framemot det och att få träffa hela familjen, det är väldigt fint. Anna, hon är som vanligt en klippa och håller ihop det hela på ett fantastiskt sätt.

Visst har jag redan sagt god jul till dig som läser här? Den lilla skara som håller sig kvar och av någon outgrundlig anledning läser det jag skriver…

Önskar er alla en lugn och fin jul i alla fall!

Annonser