Alkoholism har funnits i min släkt, åtminstone tillbaka till mina mor- och farföräldrar. Riktigt hur det var före dem, det vet jag inte eftersom jag inte har kunnat prata med någon om detta.

För egen del så har jag kommit till en punkt i livet då jag har valt bort alkoholen helt. Min resa mot detta började redan 2009 då jag drack för mycket. Fina arbetskamrater på jobbet hjälpte mig då och sakta men säkert så började jag förstå att detta är en sjukdom. För mig var det svårt och då speciellt för mitt ego att greppa, att jag hade problem.

Det här året har jag på ett helt annat sätt fått en relation till alkohol och vad den gör med människor. Jag vet, det har tagit många år för mig att förstå, men nu när jag gör det så blir jag samtidigt än mer känslig mot människor i min närhet som påminner mig om hur det var när jag var barn och den miljö jag då levde i.

Jag grejar inte att se vissa människor fulla hela tiden eller för den delen få telefonsamtal från människor som ingenting minns. Det ger mig ångest och jag vet att den inte är ett dugg rationellt, men jag mår dåligt av att lyssna till dem eller tvingats höra harangerna hela tiden. Det gör mig orolig.

Mer och mer förstår jag de nykterister som blir totalt anti mot allt vad alkohol heter. Det är ett gift och för en del så är det verkligen ingenting som gör livet mer värt eller höjer värdet på ett samkväm. Det ställer till, det dödar sakta och förändrar människor och de medberoende, främst barnen, blir ärrade för resten av livet. Men det tar hårt på egot att inse detta. Att liksom inte förstå att ens bortförklaringar är precis som alla andras och att ingenting, trots att man tycker att man sköter supandet snyggt, förändras genom de falska orden, år ut och år in.

För mig handlar det om att försöka förlåta mig själv. Kanske är det därför jag blir så hatisk och ilsk numera när jag möter alkoholister och sådana som liksom kapitulerat för sitt ego. Flaskan är viktigast och inte behöver jag någon hjälp. Det är dessutom än jobbigare när en sådan person tar sig rätten att allt mer tränga sig på i mitt liv. Det är just så det är nu och jag riktigt känner hur jag kommer att explodera snart.

Orolig blir jag också. Vet egentligen inte varför. Igår så ringde telefonen igen. Han väser fram att jag inte ska lägga på luren. Varför ska jag inte det? I år så har jag inte lagt på luren men inte fan kommer han ihåg vad han har sagt! Samma mönster hela tiden och jag orkar liksom inte längre höra hans drapor. Min fars. År ut och år in och sedan några år så slänger jag på luren. Jag pallar inte mer att höra saker och sen så är det samma visa nästa gång igen. Varför skulle det ta 45 år att begripa? För att han ändå är min far? Att jag så gärna vill ha en fadersfigur? Att jag sörjer en far. Men man får ju inte välja som bekant. Det är som det är.

Sen hon på balkongen ovan… slirar och skriker hur är det… pratsjuk eftersom alltfler inte orkar med henne. Nästan varje dag, samma mönster. Ingen utstuderad elakhet. Ännu kanske ska tilläggas, men alltid packad och pratsjuk om sådant som jag bara inte orkar med. Heeej Jerry… jag går så fort jag kan, stänger om mig. Går inte ut på baksidan trots att vädret är jättefint för oron att höra orden igen. Alkoholen begränsar mig igen, men på ett helt annat sätt än jag trodde då jag själv slutade med skiten.

Det tar aldrig slut. Det äter i mig trots att jag själv inte nyttjar giftet längre. Oron och rädslan som egentligen är totalt obefogad. När ska jag få inre ro?