Det är så mycket elände överallt. Så har det säkert alltid varit, men numera i detta tidevarv så får man via media reda på det direkt. Ibland så är det jobbigt att bara slå på TV:n för att se en nyhetssändning.

Vem har rätt? Vem gör fel? Olika åsikter hela tiden och bråk, krig och död. Det liksom ger sig aldrig och människan måste alltid ta till vapen och kriga sig till det man tror på. Jag vet inte om det blivit bättre om man ser det globalt genom århundranden, men nog känns det som om det går väldigt sakta.

Det är lätt att bli uppgiven och bara slå ifrån sig. Välja att leva i sin lilla värld och bubbla. Bara för att överleva och klara av dagen. Ibland så ser jag väldigt mörkt på framtiden för vårt jordklot och ibland precis tvärtom, när jag orkar se livet i ett andligt perspektiv. Den orken är dock inte så stark numera, just för all smärta och allt lidande som man möts av hela tiden. Det reella som man faktiskt upplever och inte det man vill och önskar genom tankar som liksom aldrig verifieras mer än genom förnimmelser och subtila upplevelser.

För mig har det länge funnits en trötthet i livet. Att ens få kraft till vardagen. Men jag jobbar hårt mot att motverka detta och faktum är att det ibland då är bra att titta på nyheterna och allt elände i världen. Det får mig att skämmas över mina små problem och det ger mig chans att se hur mycket jag har och vilka de möjligheter som livet verkligen ger mig. Samtidigt som jag ser eländet så blir det, hur konstigt det än kan låta, en drivkraft för mig. Det är nästan som om jag skäms för att jag inte tar tillvara på livet med de förutsättningar jag har fått.

Är väldigt trött på människor som ska hacka och hitta det negativa i allt. De som ska påpeka och tillrättavisa, trots att man försöker. De som jagar fel, trots intentioner att göra gott för människor. En intention som de allra flesta ser och håller med om. Men det ska alltid finnas negativa krafter, som liksom aldrig kan nöja sig, utan verkar göra det som en livsuppgift att hitta alla felen, eller till och med fabricera sådana. Till viss del så känner jag igen detta i mig själv, vilket är det som kanske gör att jag reagerar så starkt. Ofta så projicerar man ju det man själv har i sig och känner på andra.

Fast främst så är jag nog trött på mig själv. På min egen feghet och rädsla att utmana. På två steg fram men ett steg tillbaka. Det jag vill göra med intellektet, det går inte alls i perioder. Mental tomhet och det skapar ångest i mig. Ibland så vet jag inte riktigt vart den kommer ifrån, men kanske har det att göra med att åren går och här sitter jag! Jag vet faktiskt inte.

Har inte ens någon rubrik när flosklerna haglar fritt…

Annonser