Första dagen i den åttonde månaden

2014-08-01

En fredag första dagen i augusti 2014 så var två av mina barn på jobbet. Ellet hängde med idag eftersom jag var tvungen att jobba denna fredag. Min semester är slut och för mig är det vardag numera, även om sommaren är som bäst just nu. Linn jobbar ju extra under sommaren på flera olika tjänster.

2014-08-01

Burger King mitt i stan. Lite hamburgertrött pappa testade kyckling istället. Ellet är ju liksom helt gaaalen i stället… (;-)

2014-08-01

De stora blomlådorna utanför jobbet ser i år ut att ha blommor som inte är giftiga för oss människor. Annat var det förra året.

2014-08-01

Vi grillade ikväll, jag, Ellet och Linn. Det blir inte så ofta, men det är mysigt när barnen är här. Frida var inte med eftersom hon hade åkt till sin kille.

Härligt väder och en fin kväll. Men det blir kort ute på altanen numera av olika anledningar.

140801_05

En kille som dock är ute länge numera är Felix. Han trivs i det här vädret och är ute mer än inne numera. Men när han kände doften av kött, då ville han också ha en plats vid matbordet. (;-)

Stora delar av kvällen ägnades åt att få till ett modul till det gamla Wii-spelet. En modul (jag vet inte ens om det heter så) för att få andra banor i ett Super Mario-spel. Efter flera ominstallationer så lyckades jag få det att fungera, men det var först efter att lugnet hade lagt sig och jag kunde tänka klart.

En intensiv dag. Blir stressad av vissa saker, fast jag försöker att inte förstora upp en del tankar och händelser. Men det är svårt att förändra tankarna och agera på annat sätt om jag blir för pressad. När jag blir störd och inte riktigt får ägna mig och det jag just gör, då kan det bli irriterat. Jag blir korthuggen och orkar liksom inte. Det är inte för att vara elak, utan mer för att jag ska greja det jag sysslar med just då.

Svårt det där, detta med det sociala spelet..

I morgon så kanske det kan bli en premiär för året… kanske, kanske…

Ett svar till “Första dagen i den åttonde månaden”

  1. Anders: Min historia bär på många saker, genom min uppväxt och saker som jag var med om. Vad som är vad och varför jag är som jag är idag, det kan man diskutera länge. Jag vet bara att jag genom åren fått mycket hjälp genom både terapi och medicinering för att ens orka vidare i livet.
    För mig har det, ju äldre jag blivit, blivit viktigare med lugn och ro omkring mig och vad det beror på, det vet jag inte. Men så är det i alla fall. Numera så medicinerar jag inte alls och jag går inte i terapi sedan några år. Jag försöker lära mig att leva ändå, och det bär allt bättre måste jag säga.

    Att ”överanalysera” är ett sätt för mig att överleva. På min blogg så öser jag ur mig, även om jag har blivit försiktigare de senaste åren. Sedan vad det beror på, det spelar för mig ingen roll. Jag vet bara att jag aldrig fått någon sådan under mina otaliga besök hos läkare genom åren. Men, som sagt, det spelar för mig egentligen ingen roll, jag är den jag är och min dotter är den hon är, oavsett vad det ”står i papperen”. Tilläggas kan ju att de kunde inte sätta någon diagnos på min dotter förrän hon var 15 år eftersom det ”spretade” så åt alla håll. Men du har väl läst hur fel de hade om min dotter? Så det är inte lätt detta, att veta och när inte ens de så kallade ”experterna” kan ställa rätt diagnos, då är det väldigt illavarslande…

    Måste också bara säga att jag känner många som vill ha lugn och ro och flera som överanalyser bra mycket mer än vad jag själv gör. I det så försöker jag att lugna dem. (;-)

    Vi är olika helt enkelt.

Kommentarsfunktionen är stängd.