En del får ur sig så många ord. Förstår inte vad de får allt ifrån. En del hittar alltid saker att komma vidare på även om det ser så mörkt ut. Förstår inte vart de får den kraften ifrån. En del drivs vidare, trots att det egentligen inte finns så mycket att drivas vidare av.

Är det detta som kallas för livsglädje?

Själv så blir jag emellanåt så trött av alla ord, ljud och allt som görs för jag vet inte vad. Cyklande damer utanför jobbet som tappar porslin och som dessutom påminde mig lite väl mycket om en svunnen obehaglig tid, påträngande och nojiga ord om saker som inte alls är akut eller någonting att oroa sig för. Har dessutom inre tankar som just nu inte alls får mig att må så bra.

Har väl åkt ner ett par trappsteg just nu. Får försöka se till att det stannar där. Måste försöka ta lärdom av de som trots dåliga förutsättningar hittar ljusen i livet. Ibland skäms jag över min oförmåga att uppskatta livet. En del av mig slår och slår på skalet, en del bygger det starkare.

Annonser