Veckan som gått har varit omtumlande för min dotter Frida. Att se hennes kraft och mod  för att få upprättelse gentemot Uppsala kommun har gjort mig oerhört stolt som pappa.

Orsaken till anmälan är att hon gick i särskola under många år, fast det var fel. Hon hade behövt annan hjälp men det var det ingen som såg då. Det som jag aldrig riktigt själv kommer att försona mig med, var ju att jag som pappa inte såg signalerna. Då pratar jag inte om när hon gick i högstadiet och man allt mer ifrågasatte varför hon gick i särskolan, utan om mellanstadiet och de tidiga åren. Det smärtar mig att jag inte hade mer kraft och förmåga att ifrågasätta mera. Jag vet att med ältande kommer man ingenstans, men känslan blir så stark ibland och minnesbilderna kommer över mig. Har lite svårt att värja mig.

Men mitt eget ifrågasättande var inte helt obefintligt utan jag minns hur jag vid ett par tillfällen frågade om hon inte kunde gå i en vanlig klass, men med stöd. Det var ingen bra idé fick jag alltid till svar och tillslut så hade de övertygat mig och Anna om att allt var ok, att särskolan var det rätta. Funderar idag en del på vad de byggde dessa antagen utifrån eftersom hon aldrig fått någon diagnos. Det är här jag idag inte riktigt kan begripa varför jag inte gjorde mera. Men det handlar en del om okunskap och en tro på auktoriteter som var för stark.

Försöker inte att lindra min egen skuld eller skylla ifrån mig, det är att konstatera fakta och då blev skolpsykologens, lärarens och rektorns ord en hjälp på vägen, även om det var totalt galet för vår dotter Frida. De som skulle veta, de så kallade experterna, deras hjälp blev helt förödande för min dotter.

Ett barn är ju det käraste man har och de känslorna som finns för dem är så djupa och starka. Det riktigt gnager i mig av oro och ångest vissa dagar över min dotter och hur detta har påverkat henne.

Frida 2014

Att Frida själv som vuxen nu har anmält Uppsala kommun visar ju på att hon har handlingskraft och ett stort mod.

För processen mot kommunen kan om de sätter den sidan till handla om prestige och oförmågan att höra vad min dotter faktiskt säger. Nio år i särskolan, när det inte alls var nödvändigt utan annat stöd istället hade varit det rätta. Egentligen är det ju inte klokt när man idag har facit i hand hur fel det blev.

Idag har hon ofullständiga betyg och väldigt svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Något stöd från Uppsala kommun är kanske att hoppas på för mycket i det svar som de kommer att ge skolinspektionen?

Min förhoppning är ju att kommunen kan se hur deras agerande påverkat en 19-årig kvinna, som idag är ganska vilsen om sin framtid och kanske utifrån det kan hjälpa henne vidare i livet på de sätt som står till buds hos en kommun.

Frida har kämpat. Hon har gått igenom saker som ett barn inte ska behöva uppleva. När hon själv blev medveten om att någonting var fel och ingen förstod henne, det måste då ha varit oerhört tufft att leva med. Att då istället gå inåt och tystna under flera år, inte undra på att det var totalt kaos för min dotter när allt briserade i tonåren. Det finns jobbiga minnen kring detta som jag alltid kommer att bära med mig, minnen som då måste vara än mer smärtsam för Frida att idag bära på.

Därför är uppmärksamheten idag så viktig och att hon får göra sin röst hörd. Du kan lyssna på intervjun som P4 Uppland gjorde med henne här!

Relaterat
P4 Uppland – Hon gick nio år i särskola – utan att behöva det
UNT – Gick felaktigt i särskola
SVT Uppland Placerades felaktig i särskola – i nio år

TofflanFrida, modig tjej som borde få upprättelse

Annonser