Så blev jag en aning nedstämd. Av saker jag inte vill skriva mer om än att tystnad och tassande nog är det värsta av allt. Men jag kanske är för naiv eller så är det saker som jag inte vet någonting om.

Min arbetskamrat ligger fortfarande i koma. I snart två månader. Jag mejlade chefen idag och skrev att jag ville träffa arbetskamraten. Vi är flera som vill det. Det känns så konstigt om allt liksom bara rullar på, utan att man får någon form av avslut. Så känner jag och chefen skulle återkomma.

Annars så är dagarna just nu bara… dagar… svårt att formulera något vettigt om det så då får det vara. Är väldigt trött och låg fast ändå är jag tillfreds med livet såsom det blivit och är just nu. Men så brukar det ju vara när jag är ensam.

Annonser