Bögbotarna – präster i Svenska kyrkan försöker “bota” homosexuella är namnet på ett TV-program från Uppdrag Granskning. Där avslöjas det att ett antal präster i själavårdssamtal ber för att den homosexuelle “Kalle” ska slippa sin läggning och att den “ska klinga av” som en av prästerna sa.

ug_homosexuella

För mig var programmet intressant utifrån flera aspekter. Jag ser mig själv idag som homosexuell efter många års tvivel på vem jag egentligen är, jag arbetar i Svenska kyrkan sedan många år och just på den arbetsplats där en av prästerna idag arbetar.

Programmet har fått kritik från flera håll. Det var väl inte så mycket att oja sig över ungefär och prästerna försvaras utifrån argumentet att metoden var fel och att de egentligen bara ville väl. Så kan man ju se på saken om man inte vill eller kan ta in den enskilde homosexuelle människans kristna värld. Vissa verkar inte ens kunna se den sidan av historien och de människorna går oftast inte att diskutera frågan med eftersom deras tolkning och deras värld i varje läge dömer utifrån tolkningar som alltid kommer före kärleksbudskapet. Det är min uppfattning efter år av debatt och diskussion med sådana kristna människor.

Jag drivs ju av nyfikenhet och jag har ägnat delar av dagen att leta ute på nätet efter reaktioner och i det stämmer mina teser ganska bra. I den frikyrkliga världen så är metoderna och Svenska kyrkans flathet mot de drabbade prästerna i fokus, inte den homosexuelles situation.

Dahlman idag på Världen idag går hårt åt den påhittade figuren Kalle och ser honom som den stora boven i dramat. Han beskrivs som en sprucken brunn med orent vatten. För honom verkade programmet i första hand handla om Uppdrag Gransknings metoder och om prästernas väl och ve istället för de homosexuelles:

För mig handlade inte gårdagens TV program Uppdrag Granskning om homosexualitet eller heterosexualitet utan om präster som blir utsatta för en offentlig avrättning där prästernas chef ger legitimitet åt denna exekution.

Vem är förvånad?

Elisabeth Sandlund på Dagen ser heller inte ett steg längre utan tycker istället att prästerna ömsint utrönar bakgrunden genom sitt sätt att ställa frågor om bland annat övergrepp i barndomen. Ja, så kan man ju också tolka situationen för “Kalle”. Återigen så sätts fokus på metoderna och Svenska kyrkans agerande istället för det som faktiskt sker i de slutna rummen:

De officiella företrädarna för Svenska kyrkan, med avgående ärkebiskop Anders Wejryd i spetsen, tävlar om att förklara hur galet de fyra präster som figurerar i inslaget bär sig åt när de oklokt mycket går konfidenten till mötes.

pastorcastor.se är en präst i Svenska kyrkan som också tillhör Frimodig kyrka. Han reagerar främst på hur prästerna Malin Strindberg och Lars Gårdfeldt uttrycker sig i programmet, där vissa av deras kommenterar är teologiskt katastrofala.

De tuffaste kommentarerna om programmet hittar jag lite förvånade i kommentarsfältet under en artikel hos Kyrkans Tidning. Som homosexuell så gör det ont att läsa vissa av orden, som i de allra flesta fall är skriva anonymt:

Det är märkligt att präster inte ska få försöka bota vad som är destruktivt och farligt samtidigt som Svky lierar sig med en hedonistisk organisation som förespråkar en fri sexhandel!

När det gäller utlevd homosexualitet har jag däremot svårt att se det som någon form av norm eller eftansträvansvärt efter som mänskligheten då inte skulle existera.

Det går inte att komma i från att homosexualitet är en synd.

Homosexuella handlingar är en stor synd men homosexuell läggning är ingen synd utan ett tillstånd som kyrkan måste vara ödmjuk inför och ge det stöd som hon kan i kraft av botens sakrament.

Nu är det väl ändå dags att befria Gud från Sv. Kyrkan. Själv har han lämnat densamma för längesedan. Bevara oss alla på domens (rättvisans) dag.

Försöker verkligen förstå vad de säger. Försöker verkligen också förstå mig själv. Enligt många av dem är jag någonting helt fel, synd och jag vet inte allt. Inte skapad av Gud känns det som de på allvar menar. Detta har jag slagits mot i många år, detta exkluderande enbart utifrån sexuell läggning. Har försökt att leva på ett annat sätt, men då bara mått skit. Så vad gör man med sådana som mig då, när ingenting hjälper? Vad är det kristligaste att göra enligt dem? Tanken svindlar…

Just utifrån mina frågor och min mångåriga kamp med att hitta mig själv så är idag mitt hjärta så glad över de steg Svenska kyrkan tar och har tagit under de senaste åren. Bibeltolkningar i alla ära och att det tolkas åt alla håll och gällande det mesta är väl bara som det ska vara, men är inte kärleken ändå alltid störst? Den frivilliga kärleken mellan två människor? För mig så kristligt och sant som det kan bli. Den kyrkan håller jag på att hitta och det känner mitt hjärta.

Men det tar tid och det har för mig tagit år att inte lyssna på de som vill exkludera mig och kalla mig för allehanda ord i Jesu namn. Jag varken kan eller vill botas från den jag är. Det går liksom inte. Det går inte att gå emot den man egentligen är.

För ska sanningen fram så är de positiva rösterna många fler idag. Svenska kyrkan har verkligen varit modiga och de går före de allra flesta kristna samfund. Jag är både glad och stolt över att tillhöra den kyrkan idag, även om gårdagens program fick mig lite förundrad över vissa metoder. Men det hade kunnat vara ännu värre.

Min biskop Ragnar Persenius står upp tydligt för det han tror på i detta. Att nu läsa hans svar på de kommentarer han får efter sitt inlägg Sexuell orientering i själavården gör mig väldigt förhoppningsfull. Han ser vad det handlar om, han förstår och han är väldigt tydlig i detta. Det gör mig väldigt glad idag. Hans ord betyder mycket för mig.

Professorn i statskunskap Ulf Bjereld är inne på min linje gällande själavårdssamtalen och allt tjafs kring detta om att det skulle vara fel sätt för att ta reda på vad som verkligen sägs:

Jag kan inte förstå den kritik som riktats mot Uppdrag granskning för att deras journalistiska metod skulle hota själavårdssamtalens integritet. Om Uppdrag granskning bandat ett riktigt själavårdssamtal hade det naturligtvis varit ett oerhört grovt övergrepp. Men så var ju inte fallet.

Han skriver också det som jag själv känner efter programmet:

Jag är stolt och glad över att tillhöra ett samfund som kommit kanske längre än något annat kristet samfund i världen när det gäller att bekämpa fördomar om människors sexualitet och att bejaka kärleken.

Bra avrundning och avslut gällande detta ämne!

All kärlek är av godo!

Relaterat
Programmet på SVT Play