Vad är det som händer med mig? Vaknade i morse med en sådan stark ångest, att jag hade svårt att ta mig upp ur sängen. Detta kombinerat ihop med den panikkänsla som ligger därbakom och ruvar, det gör mig totalt handlingsförlamad.

Syrran skickade ett meddelande om kaffe på hennes altan, men jag tackade nej. Orkar helt enkelt inte med det sociala just nu. För yngsta sonen så är ju detta bra, då får han sitta vid datorn ännu mer. Bara att uppbåda lugn och rutiner för honom med mat och försök till promenad, det tar liksom all kraft jag har. Min lilla kraft som finns kvar.

Funderar starkt på att ringa min husläkare igen. Samtidigt så skäms jag väldigt mycket för att ta det steget igen. Att liksom inte komma vidare och återupprepa gamla problem som jag har. Fast jag funderar på hur länge till jag kan svälja?

Tanken på att jobba i morgon känns som ett omöjligt uppdrag idag. Får svårt att andas och kraftig ångest av tanken. Sen ska ju en arbetskamrat bli pappa nu och vara borta en tid, vilket innebär att jag ska ta över alla hans arbetsuppgifter. Flera av dem är jag väldigt osäker på och det skapar ångest inom mig. På måndag ska vi på konferens i två dagar och det känns totalt omöjligt just nu för mig. Sen besked om den stackare som fick en hjärnblödning förra veckan, hur mår han? Är han död?

Får sådan ångest och panik av livet just nu. Vissa stunder har jag svårt att andas. Är det bara mediciner och antidepressivt som kan hjälpa mig ett tag igen? Jag vet faktiskt inte riktigt om det är på det planet eftersom detta känns lite annorlunda mot 1997 då jag kollapsade helt.

Då hade jag svalt i ett helt liv och visste inget annat. Det var liksom så jag trodde att jag skulle leva. Nu vet jag bättre, men ändå så känner jag att det är på väg åt helvete med allting. En riktig livskris på ett annat plan känns det som.

Det känns som om jag sitter fast. Riktigt fast och jag kommer inte loss. Det finns inga utvägar och inga val för mig längre därav den smygande paniken och idag kryddat med en riktig kraftig ångest.

Måste försöka ta mig ut idag. Få med mig grabben så han också kommer ut. Andas och vara i nuet. Inte tänka framåt och på sådant som får mig att må dåligt. Måste, måste… för skräcken är att tappa kontrollen totalt och då vet jag inte alls vad som kan hända. Livrädd för kollaps och förlamade ben som förra gången. Rädd för de svarta tankarna som bara blir starkare inom mig. Rädd för mina egna tankar ibland.

Jag ska kämpa, det ska jag. Jag ska inte ge mig, men jag är på en jävligt tunn lina just nu. Är så rädd för framtiden och det som komma skall.